Hösten 1942 var Sverige fortfarande omgivet av krig. Landet stod formellt utanför världskriget, men beredskapen var hög och den militära organisationen genomsyrade vardagen på många orter. I Södertälje fanns luftbevakning, utbildning och förläggningar knutna till Stockholms försvarsområde. I detta sammanhang utspelade sig ett disciplinärende som ger en ovanligt tydlig inblick i både militär ordning, sociala normer och människorna bakom beredskapstidens formella fasad.
Ärendet gällde landstormsfänriken Uno Alexis Löfstedt, född 1908 i Malmö och till vardags stereotypör. Under beredskapen var han krigsplacerad som plutonchef vid 91. luftbevakningskompaniet L 1 i Södertälje. I september 1942 hölls förhör vid fältpost 63691 efter anklagelser om tjänsteförsummelse, olämpligt uppträdande mot underställda luftbevakare och förolämpande uttalanden om överordnat befäl.
Förhöret hölls den 25 och 30 september 1942. Närvarande var bland andra kapten L. E. Lagerholm som förhörsledare, landstormskapten Karl Erhardh som målsägande och Löfstedt själv som tilltalad. Därutöver hördes flera frivilliga luftbevakerskor och luftbevakningschefer. Efter förhöret gick ärendet vidare inom Stockholms försvarsområde. Den 13 oktober översände tjänsteförrättande försvarsområdesadjutanten E. Ström förhörsprotokollet till överkrigsfiskal Edward Grape med anhållan om förslag till kommendantens beslut. Det visar att saken inte betraktades som ett enkelt internt missnöje, utan som ett formellt disciplinärende där juridisk bedömning skulle ligga till grund för beslutet.
Av förhörsprotokollet framgår att flera vittnen lämnade en besvärande bild av Löfstedts uppträdande. Allvarligast ur militär synvinkel var uppgifterna om tjänsteförsummelse. Vid ett tillfälle hade Löfstedt enligt vittnen anlänt sent till en luftbevakningsstation för att genomföra utbildning. Efter att ha ätit gick han enligt uppgift och lade sig att sova i stationschefens säng. När han väcktes följande eftermiddag åt han middag och reste därefter därifrån. Någon utbildning blev aldrig genomförd. Inför förhöret erkände Löfstedt denna tjänsteförsummelse.
Men ärendet handlade inte bara om utebliven utbildning. Det som gjorde saken särskilt känslig var de uttalanden som Löfstedt enligt flera vittnen hade fällt. I den militära miljön 1942 var befälets anseende en central del av ordningen. En officer eller befälsperson som öppet talade illa om sina överordnade riskerade därför inte bara att skapa personlig konflikt, utan också att underminera disciplinen i hela förbandet.
Enligt frivillige Johansson hade Löfstedt sagt att landstormskapten Erhardh var ”oduglig att instruera”. Uttalandet var allvarligt eftersom Erhardh själv hade en ledande roll i utbildningen och dessutom var målsägande i ärendet. Även fru Ideström uppgav att Löfstedt uttalat sig nedsättande om Erhardh. Enligt henne hade han kallat honom gammal, åderförkalkad och oduglig samt sagt att han borde bort från kompaniet. Om uppgifterna stämde rörde det sig alltså inte om en enstaka slarvig kommentar, utan om ett återkommande ifrågasättande av ett överordnat befäls duglighet.
Löfstedt bestred dessa uppgifter. Han sade sig inte kunna påminna sig att han kallat Erhardh oduglig. Han medgav däremot att han talat om Erhardhs ålder. Enligt Löfstedt hade han sagt att kapten Erhardh var närmare 60 år och att personer i den åldern i regel inte var lika vitala som Erhardh. Det var ett försök att tona ned anklagelsen: från ett direkt angrepp på Erhardhs kompetens till ett mer allmänt resonemang om ålder och vitalitet. Men i den militära kontexten kunde även ett sådant uttalande uppfattas som undergrävande, särskilt om det framfördes inför underställd personal.
Även uttalandena om fru Ideström var besvärande. Hon var luftbevakningschef och hade ansvar för en luftbevakningsstation. Enligt hennes egen utsaga hade Löfstedt varnat flickorna för hennes station och sagt att den var en ”straffkoloni”. Han skulle också ha sagt att hon var svår att ha att göra med och antytt att hon stod i ett särskilt personligt förhållande till kompanichefen genom att de ”lagt bort titlarna” med varandra. I protokollet markeras uttryckligen att detta påstående var osant.
Frivilliga Ella Andersson bekräftade delar av denna bild. Hon uppgav att Löfstedt under utbildningen hade sagt att fru Ideströms luftbevakningsstation var en straffkoloni och uppmanat flickorna att söka sig bort därifrån. Han skulle också ha spridit uppgifter om fru Ideströms privatliv, bland annat att hon varit gift och skild ett par gånger. Britt Lindfors bestyrkte Ella Anderssons uppgifter. Här framträder en annan dimension av ärendet: Löfstedts uttalanden handlade inte bara om militär duglighet, utan också om personliga omdömen, rykten och antydningar som kunde skada en kvinnlig chefs auktoritet.
Löfstedt förnekade att han varnat flickorna för fru Ideströms station eller kallat den för straffkoloni. Han hävdade i stället att han sagt att där rådde god ordning och gott uppförande, men att stationschefen enligt rykten skulle vara sträng. Han medgav samtidigt att han vidarebefordrat rykten om fru Ideströms tidigare äktenskap. Hans försvar blev därför inte ett fullständigt avståndstagande från allt som påstods, utan snarare en förskjutning: han hade enligt egen utsago inte angripit henne direkt, men han hade talat om henne och hennes privatliv inför kursdeltagare.
Det mest uppseendeväckande i förhöret rörde dock Löfstedts sätt att tala om de kvinnliga luftbevakarna. Flera vittnen berättade att han inför trupp hade visat upp ett örhänge och sagt att det hade fastnat i hans kläder när en luftbevakerska lutat sitt huvud mot honom. Sigvard Sundberg uppgav dessutom att Löfstedt hade sagt att han brukade vara tillsammans med luftbevakningsflickorna och dansa på restaurang. Enligt Sundberg hade Löfstedt även visat upp ett föremål som liknade en hårlock och sagt att han fått det av en flicka som han haft ”en härlig natt” med.
Löfstedt försökte avdramatisera även dessa uppgifter. Han medgav att han visat ett örhänge, men förklarade att han råkat få upp det ur fickan och att det tillhörde en bekant flicka i Stockholm. Han förnekade att han sagt att det kom från en luftbevakerska. Han förnekade också att han talat om att han dansat med luftbevakningsflickorna och sade sig inte kunna minnas något om den påstådda hårlocken.
Uttalandena, om de återgivits korrekt, var särskilt känsliga därför att luftbevakningen till stor del byggde på frivillig personal, där även unga kvinnor hade viktiga uppgifter. En officer eller instruktör som talade skrytsamt eller antydande om kvinnliga underställda riskerade att skada både förtroendet för utbildningen och tryggheten i organisationen. Förhörsprotokollet visar därför inte bara ett disciplinproblem, utan också tidens tydliga krav på att ett befäl skulle kunna upprätthålla distans, omdöme och värdighet.
Kvällen på Stadshotellet i Södertälje blev en central del av ärendet. Den 19 september hade flera kvinnor ur luftbevakningskursen varit på hotellet. Löfstedt medgav att han också varit där och att han dansat med några av luftbevakerskorna. En av dem, Sara Fomin, hade permission till midnatt men återkom inte till förläggningen förrän följande morgon. Flera av de andra kvinnorna uppgav att de på hotellet påmint henne om att permissionstiden höll på att gå ut, medan Löfstedt satt vid samma bord.
Löfstedt medgav att han kände till permissionstiden och att Fomin suttit vid hans bord strax före midnatt. Han uppgav också att han hört att flera av flickorna uppmanat henne att följa med hem. Enligt hans egen berättelse stannade Fomin kvar en stund efter de andra, men han hävdade att de därefter skildes åt utanför hotellet och att han själv gick till sitt rum. Fomin uppgav i sin tur att hon lämnat hotellet omkring klockan 00.10, men att förläggningen var låst när hon kom tillbaka omkring klockan 02.20. Hon hade därför varit ute återstoden av natten och återvänt till förläggningen på morgonen.
Det är tydligt att Stadshotellskvällen i protokollet inte bara behandlades som en fråga om en enskild permission. Den blev också ett exempel på den oklara gränsen mellan privat umgänge och militär tjänst. Löfstedt var inte vilken danspartner som helst, utan instruktör och befäl i förhållande till de kvinnor som deltog i kursen. Därför fick hans uppträdande en annan innebörd än om det hade rört sig om ett helt privat sammanhang.
Sammantaget framstår Löfstedts uttalanden som en viktig del av varför ärendet blev så allvarligt. Tjänsteförsummelsen kunde hanteras som ett konkret brott mot tjänsteplikten: han hade inte genomfört den utbildning han skulle leda. Men uttalandena pekade mot något bredare. De antydde bristande respekt för befälsordningen, olämpligt uppträdande mot underställda och en benägenhet att sprida rykten och personliga omdömen i en miljö där disciplin och förtroende var avgörande.
Den 16 oktober 1942 fattade Hugo Cederschiöld, kommendant i Stockholm och tillika befälhavare för Stockholms försvarsområde, beslut i disciplinfrågan. Med stöd av 130 § strafflagen för krigsmakten ålades Löfstedt sex dagars vaktarrest för försummelse i tjänsten. Beslutet innebar inte att han helt undandrogs tjänstgöring; enligt beslutet skulle han delta i tjänstgöring under arresttiden.
Samma dag gick Cederschiöld vidare med en skrivelse till militärbefälhavaren i IV. militärområdet. Där anhöll han om att det konstitutorial som utfärdats för Löfstedt som löjtnantsfänrik skulle upphävas. Det var ett allvarligt steg. Frågan handlade därmed inte enbart om ett enskilt disciplinstraff, utan om Löfstedts fortsatta lämplighet som befäl. I skrivelsen noterades också att kapten Lagerholm, chef för Luftbevakningsområde S, tills vidare hade hempermitterat honom.
Ärendets formella avslutning inom försvarsområdet syns i en handling daterad den 19 oktober 1942. Då överlämnades förhörsprotokollet med kommendantens beslut till chefen för Luftbevakningsområde S. Därmed hade beslutet förts vidare till den del av organisationen där Löfstedt tjänstgjorde, och där de praktiska följderna av beslutet skulle hanteras.
Ärendet är intressant därför att det visar hur beredskapstidens militära organisation inte bara handlade om mobilisering, vakthållning och försvarsförberedelser. Den vilade också på disciplin, hierarki och personlig vandel. En befälsperson förväntades inte bara kunna ge order och leda utbildning, utan också uppträda på ett sätt som stärkte förtroendet för tjänsten. När detta förtroende ansågs skadat kunde följderna bli kännbara.