Sommaren 1940 rullade bussar och lastbilar in i Nynäshamn med soldater, pjäser och materiel till det nyuppsatta luftvärnsbatteriet Lv 20. På bara några dagar reste sig en hel förläggning vid kusten: kanoner ställdes i ordning, baracker restes, köket kom igång och taggtråd drogs runt området. Det var början på fem år av beredskapstjänst – en tid fylld av slit och övningar, men också av konflikter, disciplinfall och vardagliga bekymmer som rostiga kikare, fuktiga baracker och en frusen vattenmätare. Dokumenten från Lv 20 ger i dag en levande inblick i hur beredskapstiden tedde sig i en liten kuststad som plötsligt fick en nyckelroll i Stockholms luftförsvar.
Kanonerna på plats i Nynäshamn – Lv 20 sommaren 1940
När sommarvärmen fortfarande låg kvar över Nynäshamn i augusti 1940 rullade bussar och lastbilar in mot kusten. Ombord fanns 49 soldater, materiel och tunga lådor – allt tillhörande det nyuppsatta luftvärnsbatteriet Lv 20, utrustat med 3 st 7,5 cm kanoner. Det var beredskapstid, och batteriet hade fått order att förflyttas från Ursvik ut till Nynäshamn för att skydda hamnen och infarten mot huvudstaden.
Förflyttningen
Den 17 augusti avgick transporten. Fyra bilar, två transportvagnar och en egen lastbil förde materielen till Stockholm, där soldaterna tog tåget vidare mot slutdestinationen. Klockan 15.30 anlände de till Nynäshamn. Redan samma kväll, innan mörkret föll, var en av pjäserna monterad och vaktposter utsatta vid infarten och batteriplatsen.
De första dagarna
Dagen därpå, söndagen den 18 augusti, fortsatte arbetet i snabb takt. Två ytterligare pjäser sattes på plats i sina respektive bäddningar. Barackerna ställdes i ordning, köket kom igång och maten serverades i Folkets hus.
På måndagen kom instruktioner om säkerhetsgränser och neutralitetsvakt. Dubbelposter infördes från soluppgång till solnedgång, och därefter övertogs tjänsten av det ordinarie vaktmanskapet. Samma dag anmäldes batteriet stridsberett till Luftvärnscentralen LvC i Stockholm – med två minuters beredskap.
Träning och inspektion
Veckan fylldes av exercis, fälttjänst och vapenvård. Tisdagen den 20 augusti inspekterades batteriet av general Klercker. Inspektionen föranledde inga anmärkningar – en bekräftelse på att batteriet var redo för skarpa uppgifter.
Praktiskt slit i fält
Parallellt med exercisen utfördes omfattande fältarbeten. Soldaterna röjde och stenlade gårdsplanen vid köket, byggde trappa till expeditionen, anlade vägar till batteriplatsen och reste stolpar för regnskydd. Bord till utspisning tillverkades, liksom extra fältkök, diskinrättningar och vaktkurar.
Arbetet var tungt men nödvändigt. Vattenledningar grävdes, stolpar restes för elektricitet och telefon, och berget sprängdes för att skapa värn. Taggtråd drogs runt området för att markera och skydda den militära zonen, även om terrängen gjorde arbetet mödosamt.
Samverkan och kommunikation
Efter att batteriet etablerat sig i Nynäshamn följde nästa steg: att knyta kontakter. Den 27 augusti rapporterade batterichefen kapten Sven Rydén att Lv 20 tagit kontakt med den lokala bevakningsplutonen och grannförbandet Lv 50. Han hade dessutom uppvaktat chefen för kustartilleriavdelningen, överstelöjtnant Englund.
Civilmyndigheterna underrättades också om batteriets ankomst. Men rapporten rymmer även en tydlig frustration: trots upprepade påminnelser hade Lv 20 inte fått de förhandsmeddelanden från luftbevakningscentralen som de skulle. Informationen nådde dem istället indirekt via Lv 50. Ett exempel på hur beredskapen ibland kantades av bristande rutiner och kommunikationssvårigheter – mitt i den allvarligaste krisen i modern tid.
Materielens verklighet
En senare besiktning den 16 september 1940 visar en annan sida av vardagen: materielen. Pjäserna, som kommit direkt från Bofors, visade redan repor, rostangrepp och transportslitage. Reservdelar var angripna av fukt, gångjärn hade rostat. Värnen runt pjäserna saknade avlopp, vilket gjorde att regnvatten samlades och riskerade att skada utrustningen inför vintern.
Instrumenten hade inte klarat fukt och förvaring: ett Zeiss-avståndsinstrument stod fullt med vatten, observationskikare var rostiga och i behov av reparation, och telefonkablar låg delvis under vatten. Det blev tydligt att lika mycket energi fick läggas på att skydda och vårda materielen som på själva utbildningen och beredskapen.
Fullt laddat
Hösten 1940 var batteriet inte bara bemannat och utrustat – utan också laddat för strid. Den 23 oktober rapporterade kapten Rydén att Lv 20 hade 1452 skott 7,5 cm spränggranater och granatkartescher i sina förråd och pjäsvärn. Det var en rejäl eldstyrka, redo att möta ett eventuellt anfall från luften.
Batteriet på plats
När hösten tog vid hade Lv 20 gått från en transporterad trupp i Ursvik till ett fullt stridsberett luftvärnsbatteri i Nynäshamn – med pjäser på plats, baracker i ordning, försvarsarbeten påbörjade, ammunition i lager och kontakter etablerade både civilt och militärt.
Batterichefens signatur, Sven Rydén, finns kvar på rapporterna som vittnesmål om en tid då hela Sverige levde i skuggan av kriget – och där även små kuststäder som Nynäshamn blev kuggar i det nationella luftförsvaret.
En officer som inte höll måttet – Stråhle vid Lv 20
Alla officerare klarade inte pressen under beredskapstidens snabba upprustning. Vid Lv 20 i Nynäshamn hamnade en ung fänrik i skottlinjen för hård kritik – och riskerade att bli utbytt.
Kritik från två håll
Våren 1941 slog batterichefen vid Lv 20 larm: 1:e fänrik C.A. Stråhle visade brist på omdöme, saknade rätt känsla för sin befälsroll och hade inte tillräckliga kunskaper för att leda trupp.
Samma dag inkom också ett utlåtande från utbildningsledaren i Stockholm, löjtnant R:son Edwards. Hans dom var lika skarp: Stråhle hade fått låga provresultat, haft svårt att följa undervisningen och bedömdes som för svag för att klara befälsuppgifterna fullt ut.
Ett tidsdokument
Trots kritiken godkändes Stråhle med tvekan. Fallen visar hur tidspress och brist på officerare kunde leda till att personer med otillräckliga kunskaper ändå sattes i tjänst.
Historien om Stråhle påminner oss om att luftvärnet inte bara handlade om kanoner och ammunition – utan också om människor som förväntades klara en oerhörd uppgift i skuggan av kriget.
Vardagen vid Lv 20 – brist på materiel och slit i fuktiga baracker
Våren 1941 var Nynäshamn en viktig kugge i Stockholms luftförsvar. Här stod luftvärnsbatteriet Lv 20 redo att skydda hamn och farleder med sina 7,5 cm pjäser. Men bakom beredskapen dolde sig en vardag präglad av brist, slit och improvisation.
Luftbevakning och signalproblem
En inspektion den 1 april visade att luftbevakningen i stort var ordnad, men att rutiner och blanketter för rapportering saknades. Telefonförbindelserna till signalväxeln fungerade heller inte tillfredsställande. Batteriledningen fick snabbt ta till åtgärder för att stärka beredskapen.
Nya soldater utan utbildning
Den 19 mars hade batteriet fått förstärkning av 25 man. Problemet var att de inte hade någon luftvärnsutbildning alls. Under tio dagar stod de därför utan egentlig tjänstgöring innan de kunde påbörja övningar. När utbildningen väl drog igång fick de träna pjästjänst och målföljning med flygplan som övningsmål – men bristen på övningsprojektiler och laddapparater gjorde framstegen långsamma.
Infanteritjänst på låg nivå
Inspektionen noterade också att infanteritjänsten var svag. Många av de nya männen saknade tidigare militär erfarenhet, och fick därför mestadels syssla med enklare uppgifter och handräckningstjänst.
Slitna uniformer och fuktiga baracker
När förbandet övertog sina klädespersedlar möttes de av smutsiga och utslitna plagg. Pälsmössorna var i så dåligt skick att de inte kunde användas. Endast genom tvätt och reparation kunde delar av utrustningen göras brukbar.
Till detta kom problemen med barackerna. Torkmöjligheterna var för få, och kläder samt utrustning blev ofta fuktiga. Barackerna var redan trånga och belamrade, och fukten gjorde livet ännu besvärligare för soldaterna.
Utbildningsplanen – vardag i teori och praktik
Trots bristerna fortsatte utbildningen systematiskt. En plan för perioden 27 april–11 maj 1941 visar hur man blandade luftvärnsmoment och infanteriövningar:
Lv-utbildning: tjänst vid luftvärnet, målspaning, målföljning, övningar i andrahandsbefattningar, ammunitions- och serviceuppgifter, samt exercis mot mark- och sjömål. Dessutom utfördes fältarbeten: motorvärn, skyddstrummor för ledningar, taggtrådshinder, gevärsställningar och maskering av värn.
Infanteriutbildning: samträning med 4. bevakningskompaniet, gevärsskjutning för all personal, eventuell pistolskjutning för officerare samt utbildning i gaspatrull.
Det var ett tydligt schema, där man både ville befästa luftvärnssoldaternas tekniska färdigheter och ge dem en grundläggande infanterikompetens.
Brandövningar och vardagsslit
Trots alla brister följdes reglementet. Brandövningar hölls enligt bestämmelser, vakttjänsten sköttes, och övningar med pjäser genomfördes så gott det gick. Men rapporterna från våren 1941 visar tydligt hur stor del av vardagen som bestod av att kämpa mot brister i utrustning, logistik och förläggningsmiljö – samtidigt som man tränade för ett krig som kunde bryta ut när som helst.
Luftvärnet och kustartilleriet – Lv 20 i samverkan våren 1941
När våren 1941 kom till Nynäshamn hade luftvärnsbatteriet Lv 20 redan ett drygt halvår bakom sig i hamnstaden. Batteriet var nu en del av ett större sammanhang – hela kustförsvaret kring Nynäshamn, där luftvärnet och kustartilleriet måste samverka för att mota en eventuell fiendelandstigning.
En gemensam försvarslinje
I april 1941 besökte kapten Gunnar Marmén, chef för Lv 20, kustartillerisektionen i Nynäshamn under ledning av major R.T. Smith. Här fick han en orientering om sektionens försvarsgruppering. Tyngdpunkten låg på kustbatterierna vid Nåtarö, Mälsten, Järflotta, Landsort, Torö och Askö – med pjäser från 15 cm ned till 57 mm.
Det var en försvarslinje som syftade till att täcka både inloppet till Nynäshamn och de många sund och fjärdar där fienden kunde tänkas försöka landstiga.
Förfrågan om artilleristöd
Marmén fick en begäran om att Lv 20 skulle bidra med artilleristöd på tre punkter:
- Norra inloppet till Nynäshamn – för att skydda hamnen och hindra fienden från att nå Bedarön.
- Gårdsfjärden – där sektionstaben låg, och som behövde skydd mot småbåtar.
- Sunden mellan Torö och Järflotta – där en fiende kunde försöka ta sig fram mellan öar och skär.
Rapporten från den 30 april 1941 visar att Marmén gick med på att ge eldstöd mot inloppet till Nynäshamn och mot Gårdsfjärden. Här kunde Lv 20:s pjäser effektivt bidra tillsammans med grannförbanden.
Men när det gällde sunden mellan Torö och Järflotta var svaret ett annat. Terrängen gav dålig överblick, öarna dolde sikten och avstånden var för stora. Dessutom riskerade luftvärnets huvuduppgift – att skydda Nynäshamn mot flyganfall – att åsidosättas om man band resurser till kustskjutningar.
Luftvärnets gräns
Marmén markerade tydligt var gränsen gick. Lv 20 kunde bistå kustartilleriet i vissa delar, men batteriets främsta uppgift var att rikta sina eldrör mot himlen. Där fanns hotet från bombflyget, och där kunde pjäserna göra störst nytta.
En balansgång i beredskapstid
Dokumentet från våren 1941 är ett tydligt exempel på den balansgång som präglade försvaret under beredskapstiden: alla resurser behövdes, men de fick inte splittras så att kärnuppgiften tappades bort.
För Nynäshamn innebar det att stadens försvar byggde på både kustartilleriets tunga kanoner och luftvärnets vaksamma pjäser – sida vid sida, men med olika fokus.
Brist på folk vid Lv 20 – sommaren 1941
När sommaren 1941 kom till Nynäshamn stod luftvärnsbatteriet Lv 20 väl rustat med pjäser, ammunition och övningsplaner. Men en svag punkt kvarstod: personalen.
101 man blev 119 – på papperet
Enligt LF-planen skulle batteriet bestå av 101 man. Genom senare justeringar och hänvisningar till mobiliseringsbestämmelser beräknades styrkan istället uppgå till 119 man. Förbandet förväntade sig alltså en förstärkning som skulle ge tryggare bemanning än tidigare.
Frånvaro och sjukdomar – en närbild
I verkligheten var situationen en annan. Rapporten från den 24 juni 1941 visar att flera soldater var borta av olika skäl, vilket gjorde att batteriet hade en faktisk brist på 14 man.
- 3 man hade skickats på en IK-kurs (instrumentkurs). De var tänkta att bli specialister, men frånvaron var kännbart besvärlig eftersom just instrumenttjänsten var avgörande för pjäsernas funktion.
- 1 man hade rymt – en påminnelse om att beredskapstjänst kunde tära på moralen.
- 1 man låg sedan länge på sjukhus med TBC, en sjukdom som fortfarande skördade offer i 1940-talets Sverige.
- 1 man var skadad och kunde varken bemanna instrument eller pjäser. Han bedömdes knappt användbar ens för enklare handräckningstjänst.
Dessa enskilda fall, tillsammans med vakanta platser i E-troppen, ledde till en tydlig underbemanning – trots att pappersstyrkan sade något annat.
Personalrekvisition och förvirring
En annan skrivelse, daterad den 27 juni och undertecknad av batterichefen Ove Hoby, ger ytterligare inblick i situationen. Här framgår att bara 87 meniga godkändes vid inmönstringen i februari 1941 – långt ifrån de 119 man som planerats.
För att täppa till luckorna skickade kapten Högberg, som då ansvarade för batteriet vid utbildningscentralen, in en personalrekvisition på 19 man. Som en följd av detta förstärktes styrkan under våren, bland annat med 12 man den 6 mars och en man den 8 mars. En kock rekvirerades också den 10 maj.
Men även med dessa tillskott blev styrkan snabbt naggad i kanten igen. Hemförlovningar och sjukdomar gjorde att personalbehovet kvarstod – vilket också förklarar varför Marmén i sin rapport tre dagar tidigare fortfarande noterade en brist på 14 man.
Behov av specialister
Särskilt problematiskt var bristen på instrumentmakare. Luftvärnspjäserna var tekniskt krävande, och utan utbildade specialister riskerade förbandet att inte kunna upprätthålla sin fulla eldkraft. Både Marmén och Hoby påpekade därför vikten av att de som gått på kurs eller kommenderats bort snabbt skulle återföras till batteriet.
Signaltjänstens svagheter
Till personalproblemen kom också de mänskliga och tekniska svagheter som följde med signaltjänsten. Den 30 juni 1941 rapporterade Ove Hoby att en signalist ”möjligen slumrat till” och därför inte hört signalen. Samtidigt var telefonförbindelserna opålitliga, och signalerna beskrevs som svaga.
För att undvika upprepning avkopplades den signalist som tjänstgjort, och vakttjänsten lades om så att passen blev kortare. Det var ett konkret exempel på hur trötthet, teknik och rutiner kunde samverka till att försvaga beredskapen – även i ett förband som på papperet stod redo.
Ett ständigt pussel
Handlingarna från juni 1941 visar att vardagen för Lv 20 inte bara handlade om övningar, ammunition och beredskap. Minst lika mycket var det ett pussel av rekvisitioner, kurser, sjukdomsfall, rymningar och sviktande samband. På papperet skulle batteriet ha 119 man och fungerande system – i verkligheten var bilden en helt annan.
Disciplinbråk och spritanklagelser vid Lv 20 i Nynäshamn 1941
Sommaren 1941, mitt under den svenska beredskapstiden, uppstod en rad disciplinära tvister inom luftvärnsbatteriet Lv 20 i Nynäshamn. I centrum stod officerare och underofficerare som anklagades för försummelser, sena återkomster från permission – och spritförtäring i förläggningen.
Anmälan mot löjtnant Hoby
Allt började i juni 1941. Försvarsfesten i Nynäshamn krävde arbetskraft, och delar av batteriets beredskapspersonal kommenderades ut för att ordna festplatsen. När 2-minutersberedskapen inte längre kunde upprätthållas anmälde listsergeant J.A.T. Gustafsson sin chef, löjtnant Ove Pontus Hoby.
Anklagelserna var flera: Hoby skulle ha låtit personal ligga kvar och sova under övningstid, han hade själv uteblivit vid tjänst, och han hade dessutom vid flera tillfällen bjudit både befäl och manskap på sprit inne i barackerna.
Förhör hölls den 24 juli. Vittnen berättade om hur underbefäl ”svarade för varandra” vid kommenderingar, och att det inte var ovanligt att sprit förekom i mässen – dock mest i form av en snaps till maten. Hoby själv medgav mindre brister men försvarade sig med att han varit sjuk, tillgänglig via telefon, och att hans spritförtäring aldrig varit mer än måttlig.
Slutsatsen blev att överträdelserna var av ringa vikt. Eftersom målsäganden inte påfordrade vidare åtgärd lades ärendet ner.
När sergeanten själv stod anklagad
Bara veckor senare riktades misstankarna åt ett annat håll – mot listsergeant Gustafsson själv. Den 1 augusti 1941 återkom han sent från permission, och enligt anmälan var han då märkbart berörd av sprit. Dessutom hade han under pågående flyglarm ingripit i befälsföringen och kommenderat beredskap utan att ha rätt därtill.
Förhöret hölls den 2 augusti. Gustafsson medgav att han varit hos tandläkare på Karolinska och därför blivit försenad, men förnekade att han druckit. Vittnesmålen gick isär – några menade att han luktat sprit, andra att han betett sig normalt.
Även detta mål föll slutligen bort. Man ansåg inte att brottet var av sådan art att det borde föras vidare till krigsrätt.
En förläggning under press
Sammantaget visar handlingarna från sommaren 1941 en förläggning under stark press. Beredskapstjänsten i Nynäshamn var slitsam, och det sociala livet – med fester, mässliv och enstaka glas sprit – krockade ofta med de hårda kraven på disciplin och ständig tillgänglighet.
Att både befäl och underbefäl drogs in i anklagelser om slarv och spritbruk visar hur tunn gränsen kunde vara mellan det tillåtna och det otillåtna. Det speglar också den misstro som lätt kunde växa fram mellan olika grader, särskilt när beredskapens krav kändes orimliga i vardagen.
En parentes – men också en spegel
Varken Hoby eller Gustafsson dömdes till hårda straff. Men affärerna lämnar efter sig en ovanligt öppen inblick i de små konflikter och anklagelser som kunde prägla vardagen i det svenska beredskapsförsvaret.
För dagens läsare blir dessa dokument en påminnelse om att beredskapstiden inte bara handlade om strategier och militär beredskap – utan också om människor, med deras brister, slitningar och försök att balansera mellan tjänst och privatliv i en tid av ständig osäkerhet.
Den försvunna hemliga boken vid Lv 20
I april 1943 öppnades en hemligstämplad utredning inom Stockholms försvarsområde. En känslig mobiliseringshandling – en så kallad ”hemlig bok” med tillämpningsföreskrifter för konstituering vid mobilisering – hade spårlöst försvunnit vid Lv 20 i Nynäshamn.
En bok som inte fick komma bort
Boken tillhörde Svea Livgardes depå och innehöll detaljerade instruktioner för hur armén skulle organiseras vid mobilisering. Sådant material var topphemligt och fick varken tappas bort eller spridas utanför behöriga kretsar. Ändå var det just vad som hände.
Ett vandrande ansvar
När kapten Ove Hoby först tog emot boken kvitterade han den. Men vid sin avgång från batteriet sommaren 1941 överlämnade han den mot erkännande till löjtnant I.M. Olsson.
Olsson påstod sedan att han lämnat den vidare till löjtnant E.R. Kjellson, som i sin tur uppgav att boken låg i ett särskilt skåp för hemliga handlingar. Därefter figurerar ytterligare flera namn i kedjan: K.V.C. Nilsson, N. Söderman, fanjunkare Berg, löjtnant Larsson och till sist sergeant Kruuse af Verchou.
Alla menade att de hade lämnat vidare handlingarna – men när en inventering gjordes i januari 1942 var boken borta.
En kedja utan kvitton
Utredningen visade att nycklar och lådor med hemliga papper överlämnats flera gånger, ofta utan ordentliga kvittenser. Några av de utfrågade officerarna erkände öppet att de aldrig sett boken med egna ögon – de hade bara litat på att den fanns där.
När handlingarna till slut fördes över från fanjunkare Berg till löjtnant Larsson verkar boken ha försvunnit. Men ingen kunde säga när eller hur.
En skör beredskap
Fallet med den försvunna hemliga boken illustrerar beredskapstidens skörhet. Sverige byggde sitt försvar på att varje order, varje pärm och varje bok skulle vara på rätt plats vid rätt tid. När rutinerna brast försvann inte bara ett exemplar papper – utan en del av själva planeringen för landets försvar.
Om boken hamnade i fel händer, eller helt enkelt gömdes undan i en byrålåda, vet ingen. Utredningen kunde aldrig slå fast vad som egentligen hände.
Ett mysterium kvarstår
År 1943 avslutades protokollet med konstaterandet att ”avlämning i vederbörlig ordning ej ägt rum”. Det var en byråkratisk formulering – men bakom orden dolde sig ett faktum som fortfarande väcker frågor:
När vattenmätaren frös sönder vid Lv 20
Det var en kall vårnatt i Nynäshamn 1944. I köket på en av Lv 20:s baracker stod vattenledningen och tickade. Ordern var tydlig: lämna kranen något öppen under kyla, annars riskerade systemet att frysa. Men någon av de inkvarterade soldaterna – tillfälligt förlagda ”ombytesmanskap från öarna” – valde ändå att stänga kranen helt.
När morgonen kom var skadan ett faktum. Vattenledningsröret och vattenmätaren hade frusit sönder.
En liten skada, en stor affär
Värdet var blygsamt: 20 kronor för röret och 41 kronor för mätaren. Men i den militära världen under beredskapstiden var även små materiella skador en allvarlig sak. Det innebar förhör, protokoll och byråkratisk prövning.
Förhöret i juni 1944
Den 20 juni hölls ett formellt förhör. Löjtnant Kurt Moberg och sergeant G. Öberg ledde utredningen, med flera vittnen närvarande. Furir R.E. Appelqvist förklarade att skadan uppstått i samband med förläggningen av manskap från öarna. Han påpekade också att han gett strikta order om att kranen alltid skulle lämnas något öppen i kyla – men att dessa inte hade följts.
Ingen enskild soldat kunde pekas ut som skyldig. Det var, som protokollet slog fast, ett resultat av ”slarv och obetänksamhet” – men utan att någon bar ett bevisat individuellt ansvar.
Frågan når Stockholm
Eftersom ingen kunde hållas ansvarig landade frågan på högre nivå. I juli 1944 skickades ärendet vidare till domänofficeren i Stockholm: skulle Kronan själv stå för kostnaden, eller skulle manskapet tvingas betala kollektivt?
Efter genomgång av protokollet kom beslutet:
”Ersättes av Kronan.”
Vardagens beredskapsproblem
Affären med den frusna vattenmätaren kan tyckas obetydlig. Men den illustrerar hur även små problem i vardagen kunde växa till stora byråkratiska processer under beredskapstiden. Ett stängt handtag i ett kök i Nynäshamn räckte för att mobilisera en hel kedja av officerare, förhör och protokoll.
Det är en påminnelse om att krigets skugga inte bara handlade om hotet från himlen – utan också om att hålla kranarna öppna en kall natt.
Barackerna i Nynäshamn 1945 – slitna, läckande och snart historia
Våren 1945 gick världskriget mot sitt slut, och med det förändrades också det svenska försvarets behov. För de enkla barackerna i Nynäshamn, där luftvärnsbatteriet Lv 20 (senare benämnt Lv 61) haft sin förläggning, blev det tydligt att deras tid var ute.
I början av maj rapporterade förbandschefen kapten Kurt Moberg att taken på samtliga baracker läckte och att golven var helt utslitna. Fem byggnader listades: officers- och expeditionsbaracken samt fyra enkla soldatbaracker. Sammanlagt handlade det om flera hundra kvadratmeter tak och golv som behövde bytas. Kostnaden för renoveringen beräknades till 1 925 kronor – en ansenlig summa.
Men redan den 25 maj 1945 slog Domänofficeren Gunnar Lundmark fast att några reparationer inte skulle bli aktuella. Eftersom barackerna inte längre skulle användas och troligen monteras ned, fanns det ingen mening med att lägga pengar på dem.
Hemvärnets hopp – och besvikelse
Kort därefter, den 26 juni 1945, försökte Nynäshamns hemvärn rädda situationen. Hemvärnsbefälet Victor Hillman skrev till platsbefälhavaren och bad att hemvärnet skulle få överta någon av barackerna – helst den som låg mest centralt och hade källare. Det var inte bara bostäder och förråd som efterfrågades, utan även en lösning på en gammal fråga: hemvärnet saknade en egen lektionslokal.
Men även denna gång blev svaret från Stockholm ett nej. I ett brev daterat den 4 juli 1945 meddelade Lundmark att varken försäljning eller uthyrning kunde ske, eftersom det ännu inte fanns några bestämmelser på området. Under juli månad väntades nya regler komma, men Kronan kunde mycket väl komma att själv behöva lokalerna även framöver.
Från beredskap till fredstid
Barackerna som under krigsåren hyst inkallade luftvärnssoldater blev alltså stående utan framtid. Varken renovering, överlåtelse eller uthyrning godkändes. De enkla byggnaderna, som på kort tid slitits ner av hårt nyttjande, var på väg att förlora sin militära betydelse.
För hemvärnet i Nynäshamn blev det en bitter besvikelse. Man stod redo att ta över – men fick vänta ytterligare på en egen plats för utbildning och samling.
Slutet för Lv 20:s baracker i Nynäshamn är därmed en spegling av hela beredskapstidens snabba omsvängning: från akut mobilisering och improviserade förläggningar till en ny fredstid, där mycket av det som byggts upp plötsligt blev överflödigt.