Under åren 1936 och 1937 diskuterades frågan om att inrätta ett statligt reservlager för importvaror, ursprungligen ur ett penningpolitiskt perspektiv. I takt med den globala politiska oron framstod dock även säkerhetsskäl som en viktig faktor. På grund av handelsöverskott och stark ekonomi ökade Sveriges guld- och valutareserver, och regeringen såg detta som en möjlighet att investera i lager för att skydda landet vid potentiell handelsblockad.
Rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap betonade risken för att viktiga varor skulle kunna bli otillgängliga i en krigssituation och rekommenderade att Sverige skapade reserver av importvaror som bränslen, metaller, råvaror för jordbruk, textilier och maskindelar. Detta skulle stärka självförsörjningskapaciteten och minska beroendet av internationella leveranser under en potentiell avspärrning. Kommissionen föreslog att lagret skulle motsvara minst ett halvårs behov under fredstid för de mest kritiska varorna och lyfte särskilt fram vikten av att lagret skulle användas först vid en faktisk kris.
Efter propositioner 1937 beviljade riksdagen ett initialt anslag på 70 miljoner kronor för att bygga upp detta lager, med fokus på produkter som saknades eller producerades i otillräcklig mängd i Sverige. Under krigsåren utökades budgeten till totalt 420 miljoner kronor för att kunna öka lagerhållningen, och senare beslutades att finansieringen skulle övergå till en rörlig kredit på 100 miljoner kronor i Riksgäldskontoret för större flexibilitet.
uppdraget gavs till Statens reservförrådsnämnd 1937-1948
Olika organisationsformer övervägdes för att hantera den framtida upphandlings- och lagringsverksamheten, och en statlig nämnd föreslogs som central organ för dessa uppgifter, enligt Rikskommissionens rekommendationer. Valet av en fristående nämnd skulle ge verksamheten den flexibilitet och rörelsefrihet som ansågs nödvändig. Kungliga Maj:t beslutade 1937 att uppdraget skulle skötas av Statens reservförrådsnämnd, med medlemmar från både industri och statlig administration. Nämnden ansvarade för att köpa och lagra kritiska importvaror för att säkra landets försörjning vid potentiella avspärrningar, och fick också mandat att hantera avtal om lagerutrymmen och själv uppföra lagerbyggnader.
Verksamheten växte från blygsam start med endast ett fåtal anställda till att inkludera flera avdelningar, exempelvis för inköp, transport och specifika produkter som läkemedel, bensin och bilgummi. Under kriget förstärktes organisationen med kontrollfunktioner och en särskild avdelning för bilgummi. Nämndens högst antal anställda uppgick till 88 personer. För juridiskt stöd anlitade nämnden advokatbyrån Sune Wetter, och räkenskaperna reviderades under Statens krisrevision.
De allmänna riktlinjerna för Reservförrådsnämndens verksamhet fanns i deras instruktion. Nämnden ansvarade bland annat för att skapa en plan för arbetet, vilken behövde godkännas av Kungliga Majestät. Nämnden hade också befogenhet att ingå avtal med offentliga och privata aktörer samt enskilda personer för att köpa, lagra och hantera varor, hyra lagerutrymmen och hantera andra relaterade frågor. Nämnden kunde även bygga lagerlokaler, köpa varor och vidta åtgärder för att säkerställa korrekt lagring och hantering.
Efter förhandlingar med representanter från andra myndigheter och privata företag under sommaren 1937, lade nämnden fram sin första verksamhetsplan den 28 augusti 1937. Denna plan godkändes av Kungliga Majestät den 17 september samma år. Vid planeringen undersökte nämnden olika alternativ för att skapa reservlager, såsom att köpa in varor för statens räkning eller att teckna avtal med privata företag för att lagra varor mot eventuell ersättning. Man uppmuntrade även företagen att öka sin egen lagerhållning, vilket skedde i viss utsträckning. Vid lagringen ansågs det lämpligast att befintliga företag ansvarade för inköp och lagerhållning av varor, medan staten förblev ägare till varorna. Undantagsvis kunde nämnden köpa och lagra varor direkt. Vid inköp och lagring prioriterades samarbete med företag för att minska störningar i handeln, och varorna skulle placeras där de mest behövdes för att undvika onödiga transporter. Vid planeringen beaktade man även handelspolitiska aspekter, till exempel möjligheten att köpa varor från länder med clearingavtal, som Tyskland. Kungliga Majestät godkände att vissa varor kunde köpas genom svenska clearingavtal med Tyskland och Turkiet.
Planerna omfattade inköp av råvaror för industrin, foder och gödselmedel för jordbruket, olika typer av bränslen, smörjmedel, läkemedel, sjukvårdsutrustning och vissa varor som behövdes för försvaret.
En central fråga vid planeringen var hur statens intressen kunde skyddas för de varor som lagrades hos privata företag. I de flesta fall kunde äganderätten garanteras genom att varorna separerades från företagens övriga lager. För varor som behövde blandas med företagets eget lager undersökte nämnden möjligheten att använda bankgarantier för att säkra kontraktens uppfyllelse, vilket godkändes av Kungliga Majestät. Bankgarantierna användes dock sällan; istället användes i vissa fall borgen och andra säkerheter, och nämnden drabbades inte av några ekonomiska förluster.
Försäkringen av lager hanterades inledningsvis genom brandförsäkringar via respektive lagerhållare när brandrisk bedömdes finnas. Men den 30 juni 1942 beslutade Kungliga Majestät att försäkring endast skulle tecknas för krigs- och transportskador vid utrikesskeppningar, och dessa försäkringar skulle tecknas hos Statens krigsförsäkringsnämnd.
Företagen avsvarade för inköp och lagring
Innan krigsutbrottet 1939 och fram till blockaden i april 1940 hanterade nämnden inköp och lagerhållning genom att teckna avtal med större importörer och industriföretag. Dessa avtal innebar att företagen köpte in, lagrade och skötte varorna för nämndens räkning utan att påverka deras egna lager. Genom att låta företagen ta ansvar för inköpen underlättades nämndens arbete och säkrades att inköpen gjordes på bästa möjliga villkor. Nämnden strävade efter att varorna höll hög kvalitet, och lagerhållarna ansvarade för att lagren omsattes kontinuerligt vid behov.
I vissa fall tillhandahölls lagringsutrymmen utan hyreskostnad tack vare lagerhållarnas goda vilja, men när hyra behövdes betalade nämnden en avgift baserad på varumängd och år. När lagerhållare behövde bygga nya magasin för lagringen finansierade nämnden ofta dessa delvis eller helt. Den sammanlagda ytan av dessa magasin uppgick till cirka 55 000 kvadratmeter, och kostnaden för nämnden blev cirka 2 295 000 kronor. Nämnden bidrog även med finansiering för specifika anläggningar, såsom silos för linfrö och cisterner för andra varor, vilket kostade ytterligare 847 000 kronor.
Vid valet av lagerplatser vägde nämnden in ekonomiska faktorer och placerade varor där de skulle användas, för att minska långa transporter. Under kriget blev dock omflyttningar av lager nödvändiga ur säkerhetssynpunkt.
Nämnden kontrollerade lagren genom lokala inspektörer, en resande kontrollant och genom egna inspektioner. Lokala kontrollanter inspekterade vanligtvis lagerhållarna månadsvis och rapporterade om lagrens status och kvalitet. För att undvika förluster vid lagringens slut innebar avtalen ofta att lagerhållarna skulle överta varorna till aktuella marknadspriser, med tillägg för frakt och hanteringskostnader.
Reservförrådsnämnden lagrade runt 500 olika varor, varav cirka 200 var läkemedel eller läkemedelsråvaror, fördelat på nära 1 000 lagerplatser runt om i landet. Exempel på varor inkluderade stenkol, koks, bensin, fotogen, smörjoljor, aluminium, bomull, gödselmedel och diverse metaller.
Södertälje stora på läkemedel
I Södertälje fanns några olika lager för rikets hushållning. 1 057 ton läkemedel och sjukvårdsmateriel, Fördelat på Astras lager om 950 ton och Reservförådsnämnden 107 ton, vilket var uppdelat på 3 platser i Södertälje och ett utanför. Astras lager till fanns till större delen inom företagets område, men även på sju olika platser i staden, samt ett i Mariefred. Resten av varulagren fanns i Stockholm 120 ton, Göteborg 20 ton, Malmö 20 ton och Umeå 15 ton.
54 ton magnesium lagrades av AB W. Dan Bergmans lättmetalsgjuteri, varav 35,8 ton lagrades för reservförrådsnämndens räkning (1941). Länsstyrelsen
I en tidigare hemligstämplad rapport får man redan på att det i Uthamnen lagrades 1 070 ton Bomull för Reservförrådsnämndens räkning av AB Morales & C:o

För att ordna lagringen av specifika färgämnen och betningsmedel ingick nämnden avtal med tyska I.G. Farben, där lån beviljades till deras svenska representanter mot säkerhet. Varorna lagrades i nämndens hyrda utrymmen, och tillträde skedde endast med nämndens medgivande. Vissa varor, som kemikalier och gödselmedel, köptes och lagrades direkt av nämnden, ofta i specialbyggda magasin.
Lagring av stenkol i Ragnhildsborgsviken
För lagring av stenkol skapades ett stort lager under vatten i Södertälje för att minska risken för oxidation och brand. Underhåll och muddringsarbeten påbörjades 1939 och avslutades 1940, och platsen hade kapacitet för cirka 225 000 ton stenkol. Läs mer här!
Efter krigsutbrottet 1939, särskilt efter blockaden 1940, skötte nämnden de flesta inköp själva, i nära samarbete med försörjningskommissionerna och importföreningarna. Genom det allierade navicertsystemet fastställdes kvoter för varuimport, och en del av kvoterna importerades av nämnden för att behållas som lagerreserv. Importföreningarna bidrog med expertis som underlättade hanteringen.
Enligt navicertsystemet krävde de allierade att en statlig myndighet stod som importör, och nämnden agerade då som mellanhand. I sådana fall var varorna ofta redan sålda till inhemska köpare vid importtillfället. Exempelvis skedde en stor del av gummiimporten genom nämnden, ofta med hjälp av Svenska lastkommittén i New York samt svenska beskickningar och konsulat.
Transporter Från utlandet
Efter krigsutbrottet 1939 fram till avspärrningen den 9 april 1940 kunde nämndens varor fortfarande transporteras hem på sedvanliga sätt, även om tillgången på linjefartyg periodvis var knapp. Under början av 1940 tvingades nämnden hyra egna fartyg för att transportera varor från USA, som annars skulle ha skeppats med reguljära linjefartyg. Ett större norskt motorfartyg hyrdes för att transportera metaller och flygbensin i fat, och det nådde Göteborg precis före avspärrningen. Under hösten 1939 och våren 1940 hyrde nämnden även flera tankfartyg för att föra hem inköpta bränslen, men många varor hann inte anlända innan avspärrningen trädde i kraft. Varor på väg till Sverige blev antingen stoppade i England, där de lastades av, eller tvingades återvända till sina avgångshamnar. För varor som stoppades i England ombesörjde Statens krigsförsäkringsnämnd försäljningen, medan Svenska lastkommittén i USA tog hand om varor som fastnat där och såg till att de flesta kunde skickas till Sverige senare.
Petsamo trafiken
Under sommaren 1940 fram till början av 1941 utvecklades den så kallade Petsamo trafiken, där varor transporterades från utländska hamnar till Petsamo i Finland och vidare till Sverige via bil och järnväg. På grund av kapaciteten kunde endast de mest kritiska varorna fraktas denna väg. Nämnden hyrde också tankfartyget “Saturnus” för att transportera bränsle från Mexikanska golfen till Petsamo, där lasten successivt fördes över i cisterner finansierade av svenskt kapital och sedan transporterades till Sverige.
År 1940 möjliggjordes en ny transportväg via Sovjetunionen med omlastning i Murmansk eller Vladivostok. Ett samarbete inleddes mellan nämnden och Svenska ullimportföreningen för att föra 3 000 ton ull från Sydamerika till Sverige via Vladivostok. Transporten blev dock komplicerad; exempelvis tvingades fartyget “Norseland” omdirigeras och omlastas i USA efter mekaniska problem, och lasten rekvirerades senare av amerikanska myndigheter av politiska skäl. Ryssland övertog senare de svenska ullpartierna som fanns kvar, men en del ull som införskaffats från företag på de allierades “svarta lista” blev kvar i Sydamerika tills efter kriget.
Under april och maj 1940 planerades inköp av sojaolja från Manchukuo, men planerna avbröts när krig bröt ut mellan Tyskland och Sovjetunionen. Ett parti nickel, som inköpts i USA och skulle ha transporterats via Vladivostok, stoppades i Japan och såldes där istället, delvis i yen och delvis i guld.
Lejdtrafiken
I april 1941 startades den så kallade lejdtrafiken via Göteborg, med tillstånd från både de allierade och axelmakterna. Kungliga Majestätet gav Reservförrådsnämnden i uppdrag att arrangera transporterna. En särskild kommitté, Sjöfartskommittén, sammanställde listor på fartyg som skulle befraktas, och nämnden slöt avtal med olika rederier för varje fartyg enligt vissa normer. Endast godkända varor fick lastutrymme ombord, vilket säkerställdes genom ett navicertsystem. Fraktkostnaderna beräknades av nämnden, men själva utdebiteringen hanterades av rederierna. Under lejdtrafikens period, som varade fram till 1945, befraktade nämnden totalt 223 fartyg.
För att maximera transporten till Sverige användes stora nybyggda tankfartyg för att frakta spannmål från Sydamerika, vilket trots höga kostnader ansågs nödvändigt för landets försörjning. Vid hotet om att lejdtrafiken kunde upphöra 1944–45 och behovet av vitala varor i Sverige, hyrde nämnden tankfartyget “Saturnus” för att transportera diverse varor från USA.
Svensk produktion skulle säkras
Under kriget arbetade försörjningskommissionerna, på uppdrag av Kungliga Majestätet, för att säkra svensk produktion av viktiga varor och för att utöka tillverkningen där det behövdes. De ingick avtal med svenska industriföretag som garanterade en marknad för dessa varor, vilket innebar att Reservförrådsnämnden fick i uppdrag att uppfylla denna garanti för avsättning. Därigenom köpte nämnden in stora mängder inhemskt producerade varor till betydande kostnader, ofta till priser som låg högre än motsvarande importpriser. Bland de varor som nämnden övertog till följd av garantin fanns framför allt aluminium, bly, zink, koppar, nickel, tackjärn, bensol, motoralkohol, tjära och dess produkter, glycerin, fodertran, garvämnesextrakt, flytande harts, insulin, grova ledningsrör, ljungasalpeter, pappersskördegarn och cellull.
Bearbetning
Under kriget bearbetade Reservförrådsnämnden en del av de inköpta råvarorna i egen regi. Exempelvis lät nämnden, kort efter importen, bearbeta cirka 160 000 tunga hudar (motsvarande cirka 3 260 ton) till bottenläder i form av så kallade halvor under åren 1938–1940, eftersom de inte kunde lagras under längre tid.
Innan krigsutbrottet 1939 hade nämnden också köpt in betydande mängder av krom-, molybden- och wolfram-malmer för framställning av ferrolegeringar. Dessa malmer bearbetades successivt inom svensk legeringsindustri, vilket möjliggjorde framställning av legeringar i den efterfrågade kvaliteten.
För att säkra tillgången på smörjoljor och flytande bränsle startades en omfattande produktion av trätjära, vilken användes för att utvinna olika smörjmedel samt bränslen för bland annat traktorer och fiskebåtar. Nämnden fick i samarbete med Bränslekommissionen och Industrikommissionen ansvaret för att köpa in tjäran och sköta omarbetningen, vilket gav biprodukter som beck och reten.
Andra viktiga varor som omarbetades inom Sverige genom nämndens försorg inkluderade koppar och nickel, aluminium, dynamitglycerin, förbandsmaterial och oljekaksmixer. För att tillgodose behovet av nikotinlösning, som användes för att skydda växter från skadeinsekter, initierade nämnden extraktion av nikotin ur tobak.
Mellan 1943 och 1945 ingick nämnden avtal med nätfabriker i Danmark, Norge, Tyskland, Finland och Nederländerna för produktion av fisknät. I alla fall stod nämnden för råvaran och betalade för tillverkningen direkt.
På grund av ett avtal mellan Kungl. Maj:t och Aktiebolaget Cellull, som garanterade avsättningen för bolagets produktion, fick nämnden 1944 ta över vissa mängder cellull. För att avsätta detta och förbättra garnförsörjningen i Sverige, avtalades med ett danskt spinneri om att spinna 1 450 ton cellullgarn, vilket betalades kontant i svenska kronor. Samtidigt avtalade nämnden med svenska textilfabrikanter att ta över garnet.
På begäran av Industrikommissionen ingick nämnden 1945 avtal med finska spinnerier och bomullsväverier för bearbetning av nämndens bomull till garn och vävnader, med betalning i svenska kronor. Nämnden bidrog även i mindre omfattning till produktion av yllekamgarn i Finland, där garnköparna själva stod för varorna; nämndens roll var främst formell.
Under blockadtiden, när det var praktiskt taget omöjligt att få tag på teobromin och koffein, slöt nämnden avtal med en nederländsk fabrik för utvinning av dessa ämnen ur kakaoskal. Kakaoskalen köptes in från svenska chokladfabriker och skickades till fabriken för extraktion.
Lag Stiftades för att beslagta reservhjul
För att säkra landets tillgång till bilgummi beslutade Kungl. Maj:t den 25 juli 1941 att beslagta reservdäck i dimensionen 6.00 x 16 från avregistrerade fordon. Industrikommissionen bestämde att dessa däck skulle levereras till Reservförrådsnämnden, med en uppskattning att cirka 10 000 däck behövdes för att försörja de kvarvarande fordonen.
För insamlingen etablerades centraler i Stockholm, Göteborg, Malmö och Sundsvall, och transportföretag på dessa orter anlitades för mottagning, lagring och distribution av däcken. Ersättningen för däcken baserades på dåtida värdet av ett nytt däck i motsvarande storlek, justerat för slitage och ålder. För att bedöma däckens värde inrättades en besiktningsnämnd med tre sakkunniga på varje ort.
Genom beslut den 13 februari 1942 och den 21 april 1943 utökades beslagen till att omfatta allt bilgummi, både nytt och begagnat, monterat eller omonterat. Samtidigt infördes ett förbud mot privat överlåtelse av däck.
350 000 däck
Industrikommissionen hanterade inkallelsen av däck till Reservförrådsnämnden och fastställde ersättningsnormerna. Detta ledde till att nämndens arbete med bilgummiregleringen växte betydligt mer än planerat. Organisationen behövde därför utvidgas, och bilgummiavdelningen blev den största inom nämnden under lång tid. Utöver insamlingscentralerna upprättades en central i Norrköping samt lager i Jönköping och Örebro för att hantera värderade däck inför distribution. Sammanlagt köpte nämnden in cirka 350 000 däck i olika dimensioner och ett liknande antal slangar. Försäljningen av det beslagtagna bilgummit skedde genom licenser utfärdade av Industrikommissionen och Trafikkommissionen, och försäljningspriset baserades på värderingen plus ett tillägg för att täcka kostnader för hantering.
Utöver beslagtaget bilgummi importerade nämnden även bilgummi från utlandet, bland annat 39 647 däck och ett antal slangar från amerikanska överskottslager i Frankrike och Belgien, samt en del från USA.
När den inhemska produktionen normaliserades och importen ökade, avvecklades inkallelserna och inköpen av bilgummi från utlandet. Avvecklingen av nämndens lager påbörjades vid årsskiftet 1946-47 och avslutades våren 1948.
Lagring av flytande drivmedel
För lagring av flytande drivmedel och andra oljor lät nämnden både bygga egna cisternanläggningar och subventionerade uppförandet av sådana anläggningar hos vissa statliga och kommunala myndigheter samt enskilda företag, vanligtvis industrier. Nämnden hyrde också cisterner av Statens Järnvägar och olika oljebolag. Utöver detta hade nämnden tillgång till oljelagringsanläggningar som Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen byggda på statens uppdrag.
Nämnden hade år 1948 två egna cisternanläggningar med en sammanlagd kapacitet på 10 000 m³. Dessutom påbörjades undersökningar för att utreda möjligheten att använda en äldre, nedlagd fältspatgruva för lagring av cirka 30 000 m³ motorbrännolja.
vid vägförvaltningarna | 267 st. om sammanlagt c:a 14 000 m³ |
kommunala verk på olika platser | 6 st. om sammanlagt c:a 600 m³ |
Industrier och andra enskilda företag | 14 st. om sammanlagt c:a 22 000 m³ |
eller tillsammans | 287 st. om sammanlagt c:a 36 600 m³ |
Nämndens bidrag till uppförandet av dessa anläggningar var generellt 40 % av den beräknade byggkostnaden. Vid bidragsgivningen säkerställde nämnden rätt att använda anläggningarna under en tioårsperiod. Om anläggningen inte längre behövdes för statlig lagring innan avtalsperioden löpt ut, fick ägaren ofta tillgång till den igen, vanligen mot en hyreskostnad till nämnden. I mitten av 1948 återstod endast sju av dessa anläggningar med en sammanlagd cisternkapacitet om cirka 20 000 m³, som nämnden fortfarande hade dispositionsrätt till.
Nämnden hyrde även anläggningar av Statens Järnvägar, totalt 101 stycken med en kapacitet om 10 000 m³, och av olika oljebolag, totalt 92 stycken med en kapacitet om 110 000 m³, samt mindre anläggningar på totalt cirka 5 000 m³. Tillsammans utgjorde dessa cirka 125 000 m³, men i mitten av år 1948 disponerade nämnden bara tre anläggningar med totalt cirka 14 000 m³.
Ansvar för statliga oljeanläggningar
Den 19 mars 1943 fick nämnden uppdrag av Kungl. Maj:t att tills vidare ansvara för vissa oljelagringsanläggningar som Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen hade byggt för statens räkning. Redan innan hade nämnden tagit vissa av dessa anläggningar i bruk i takt med att de färdigställdes, och den första maj 1944 var anläggningsarbetet tillräckligt klart för att nämnden skulle kunna överta förvaltningen. Vissa kompletteringar återstod dock och avslutades våren 1948. Dessa anläggningar bestod av åtta st bergrumsanläggningar med en lagringskapacitet på 24 600 m³ och 45 st ovanjordsanläggningar med en kapacitet på 165 400 m³. Enligt Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen investerades totalt cirka 18 miljoner kronor i dessa anläggningar.
Fram till 1946 användes anläggningarna enbart för lagring av drivmedel åt nämnden och andra statliga myndigheter. När behovet av statlig lagring minskade hyrdes anläggningarna ut till oljebolagen, som under 1948 använde cirka 70 % av den totala cisternvolymen, medan återstående volym användes för militär lagring.
Två viktiga slutsatser framkom från nämndens beredskapslagring av flytande drivmedel. Tidigare ansågs bilbensin bara kunna lagras i ett till två år, men det visade sig att bensin i fyllda cisterner kunde lagras i upp till fem år utan betydande kvalitetsförsämring. En andra lärdom var att blandningar av bensin och sprit, som bentyl och motyl, inte bör lagras länge, särskilt inte i nedgrävda cisterner. Vid längre lagring absorberar spriten i blandningen vatten, vilket leder till separation när vattenhalten överstiger en viss nivå. Därför bör komponenterna lagras separat, och sprit endast i anläggningar där tätheten lätt kan kontrolleras. Kanske kan detta vara en förklaring till varför dagens bensin har så kort förbrukningstid.
Försäljning
I de direktiv som angavs vid starten av Reservförrådsnämndens verksamhet stod det klart att lageromsättning kunde ske genom försäljning av gamla förråd och inköp av nya, om det ansågs nödvändigt. Inga specifika riktlinjer fanns dock för försäljning i andra syften. När frågan om försäljning från reservlagren aktualiserades för att stabilisera priser och säkra försörjningen efter krigsutbrottet 1939, lade Kungl. Maj:t fram ett förslag för 1939 års urtima riksdag med riktlinjer för försäljning från nämndens lager.
Finansministern uttryckte då att någon enhetlig regel för försäljning av lagrade varor inte kunde sättas upp. I många fall kunde det vara klokt att inte i alltför hög grad planera för en oviss framtid om de omedelbara behoven var centrala för näringslivet eller statsförvaltningen. Önskvärt vore att lagren i möjligaste mån hålls intakta genom nyinköp. Vid försäljning till både statliga myndigheter och privata aktörer skulle priser tillämpas som motsvarade vad ett återköp av motsvarande varor skulle kosta. Försäljning till privatpersoner kunde i vissa fall ske till lägre pris än dagspriset, dock aldrig under självkostnad, om prisregleringspolitiska skäl motiverade detta. Om försäljningen genererade intäkter tillräckliga för nyanskaffning av den sålda varan, var det godkänt att använda medlen för lagring. Detta bibehöll lagerkvantiteten oförändrad, och den realiserade kapitalvinsten möjliggjorde en nedskrivning av de nyanskaffade varorna till deras ursprungliga självkostnad.
Riksdagen godkände Kungl. Maj:ts förslag och betonade vikten av att lagren förvaltades så att en affärsmässig avveckling inte skulle äventyras när den tidpunkten kom.
Under kriget, och i regel för ett kvartal i taget, bemyndigade Kungl. Maj:t Reservförrådsnämnden att, efter godkännande från försörjningskommissionerna, sälja eller låna ut högst 20 % av de vid periodens början lagrade varorna av respektive varuslag. Vid behov av större försäljningar eller lån krävdes särskilt medgivande från Kungl. Maj:t. I försäljningsdirektiven specificerades att priserna skulle täcka kostnaden för varans återköp, och ersättning för lagringskostnader fick tas ut om situationen krävde det. Den 20 september 1940 fastställde Kungl. Maj:t särskilda regler för prissättning av varor som inte kunde återköpas; i dessa fall skulle försäljning ske till det pris varan skulle ha haft om den återanskaffats i mars 1940. Om detta återanskaffningspris avvek betydligt från det pris som användes i gängse kostnadskalkyler, skulle ett kalkylpris som godkänts av Priskontrollnämnden tillämpas. Som regel gällde dock att nämndens självkostnadspris inte fick underskridas utan Kungl. Maj:ts godkännande. Efter kriget fick Reservförrådsnämnden i flera fall Kungl. Maj:ts godkännande att sälja varor till gällande marknadspris, även om detta inte alltid täckte nämndens självkostnad.
Vad gällde läkemedel och sjukvårdsmateriel gav Kungl. Maj:t den 21 juni 1940 nämnden rätt att, i samråd med Medicinalstyrelsens materielnämnd, fritt sälja eller låna ut varor för att möta behov. Efter kriget, den 19 september 1945, fick nämnden en generell rätt att, efter samråd med Livsmedelskommissionen, Industrikommissionen eller Bränslekommissionen, sälja även andra varor ur reservförråden utan begränsning.
För att utjämna priser skapades så kallade clearingkassor för varor som aluminium, acetylsalicylsyra, hampa, järnrör, bildestillat och mineraloljor. Nämnden ansvarade för att administrera dessa. Vanligen skedde försäljningarna direkt till offentliga institutioner och produktionsföretag. I vissa fall distribuerades varor i mindre partier via grosshandeln. Detaljer om försäljningarnas omfattning framgår av den ekonomiska redogörelsen.
Nämnden upphör 1948
Statens reservförrådsnämnd upphörde vid utgången av juni månad 1948 som självständigt organ och verksamheten övertogs av Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. De reservlager som Reservförrådsnämnden byggt upp under åren 1937-1948 hade en utomordentlig betydelse för landets näringsliv och folkförsörjningen samt för den ekonomiska försvarsberedskapen i övrigt.