Så varför skriver jag om en luftvärnsställning som inte ligger i Södertälje? Anledningen är att det mesta, i Södertälje, är så raserat att inte mycket finns kvar att att titta på. Utforskningarna har därför utvidgats till Stockholms Län, åtminstone avseende luftvärnställningar. Denna ställning är mycket lik den som fanns på Stockholmsberget, i Södertälje, som jag skrivit om tidigare.
Jag och Christoffer var på den här platsen för tre år sedan, men denna gång vid ett nytt besök sommaren 2023 så använde vi kartunderlag som jag hittat hos Krigsarkivet. Vi upptäckte dock inte ett enda skyttevärn, eller spår efter hinderlinjen. Övriga värn är helt intakta, faktiskt en av de bättre bevarande platserna i Stockholm, med undantag av klotter. Helt fantastisk plats att besöka, där man kan minnas de försvars-förberedelser som gjordes.
Enligt den framlidne militärhistorikern övlt Stellan Bojerud, gick över hälften av statsbudgeten till försvaret under åren 1940-1944. Rekordet var 1940-41 när försvaret fick 63%. Svenskarna fick då uppleva tredubbelt höjda skatter och en kraftigt sänkt levnadsstandard.
Av de ovanstående 23 stycken värnen av typ B1 i tabellen ovan, kunde vi inte finna ett enda bevarat på platsen.
Det som fortfarande finns att beskåda är tre stycken pjäsvärn för 7,5 cm luftvärnskanon. Ett värn för luftvärnskulspruta (lvksp). Ett signalvärn (S). Ett MS värn. Två stycken Eldledningsvärn (E). Samt ett Ammunitionsvärn (AM).
Efter en promenad förbi radhusen på Norrskogsvägen och upp för berget kunde vi snabbt se det första värnet. Om man tittar på gamla flygfoton fanns inget bostadsområde här på 1960-talet, endast en åker. På 1970-talet byggdes husen.
ELDLEDNINGSVÄRN #1, LVKSPVÄRN
För att kunna leda luftvärnets eld fanns, närmast i bild, ett av två Eldledningsvärn. Där man använde olika typer av eldledningsmateriel. Bl. a. observationskikare, Skjutkikare och kompassvinkelmätare. Detta för att målobservation och att mäta vinklar till målet samt för att bestämma krevadernas läge i förhållande till målet. Kompassvinklemätaren användes för att orientera instrument och pjäser i nollriktning. Dessa betjänades av en eldledningstropp, viken bestod av eldledningsofficer, eldledningsunderofficer samt två eldledningsavdelningar.
Litet längre bort syns värnet för en luftvärnskulspruta (lvksp), vilken hade en eldhastighet av ca 750 skott i minuten för varje pipa. Denna användes för att skydda förbandet den ingick i. Mot flygplan kunde verkan uppnås inom högst 800-1000 meter med 8 mm ammunition. Vid markskjutning var lvksp särskilt lämpad att spärra områden, som var inom område från pjäsplatsen intill 800 meter därifrån.
SIGnALVÄRN
För att omvandla mätdata för ett mål till skjutelement använde man vid luftvärnsbatterierna centralinstrument (C-instr). Vid c-instr. m/36 och C-instr. m/40 mäter instrumentet först målets kurs och fart genom fortlöpande målföljning i sida och höjd med två kikare. Höjden (lutande avståndet) till målet fick man från avståndsinstrumentet vika data ställdes in direkt på C-instr.
C-instr. räknade sedan ut skjutelementet, sidskalevinkel, elevation och temperering, och dessa uppgifter överfördes sedan i regel på elektrisk väg till pjäserna. Signalvärnet på bild innehåller även en mindre skyddsrum (plomberat) som var till för signalisterna. Detta är inrymt i den smalare delen som sticker fram närmast i bild.
ELDLEDNINGSVÄRN #2
MS VÄRN
PJÄSVÄRN #1
PJÄSVÄRN #2
PJÄSVÄRN #3
AMMUNITIONSVÄRN (AM)
FLYgfoto 1941
Växelbatteriplats (vxbpl.)
Varje luftvärnskanonbatteri hade en utsedd Växelbatteriplats (vxbpl.), vilket var en förbered plats, så att förbandet snabbt kunde flytta sin verksamhet vid behov. Efter att lvförbandet skjutit en tid flyttade man helt eller delvis ställning och intog växelställningen. Detta för att undgå bombfällning eller artillerield. Vxbpl kunde även intas på grund av beskjutning mot den ordinarie batteriplatsen, eller om fienden upptäckt den.
LAT, LON 59.252864, 17.804852
Växel B-plats för 75.lvkanbatt. Platsen var rekognoscerad för att kunna användas för snabb omgruppering från den ordinarie platsen. Källa: KrA, Stockholms försvarsområde, Kommendantstaben i Stockholm, avd 1F befästningsplaner. (1943).
Personalen fick aldrig ge upp sin verksamhet vid beskjutning, utan batteriofficerens order om att avbryta. I kritiska skeden av striden, t. ex. vid avslående av motanfall eller för att hejda en genombrytning, var varje lvförbandschef skyldig, utan hänsyn till förluster och med frångående av lvuppgift, på eget initiativ insätta sitt förbands hela eldkraft för att hejda och förinta fienden.
Chefernas personliga mod och truppernas moral sättas härvid på de hårdaste prov. Viljan till seger måste besjäla varje man.