Många fall av uppvigling bland militära gränsförband i norra Sverige noterades i slutet av 1939. Dels i form av direkt påverkan i kommunistisk och ryssvänlig riktning, dels såsom försök att sprida missnöje och olust bland manskapet. Det hela handlade om att systematiskt skapa ett misstänkliggörande mot befälen, och att skapa en misstro mot Sveriges beredskapsåtgärder som vidtagits efter Sovjetunionens anfall på Finland.
Krigsmakten misstänkte att agitationen kunde vara arrangerad av främmande makt i syfte att försvaga Sveriges försvarsförmåga. Försvarsstabens underrättelseavdelning administrerade med start år 1939 ett register över kända kommunister, där man också klassificerade dem utefter farlighetsgrad.
Truppbefälen fick order om att detta med alla till buds stående medel skulle kvävas. Genom att identifiera aktiva kommunister i närområdet och inom truppen, samt att dessa noggrant skulle övervakas.
Under år 1941 ökade den kommunistisk verksamheten i landet där uppvigling och missnöje spreds bland försvarets personal. Överbefälhavaren för Östra militärområdet där bland annat Stockholms och Strängnäs försvarsområden ingick, befarade att detta på allvar kunde skada disciplinen hos den svenska militären om det fick fäste.
Lösningen var att försvaret tillsammans med polisen gjorde kartläggningar och personundersökningar av de värnpliktiga som inkallades eller redan var inkallade. Varje försvarsområde fick order om att registrera både misstänkta och kända kommunistiska agitatorer och missnöjesspridare vid de militära förbanden för att sedan kunna avskilja dem till arbetskompanier, där de inte kunde göra någon skada.
Personalkontrollen skulle förhindra att olämpliga personer fick anställning inom armén och därmed skulle ges tillfälle att skada rikets försvar eller i övrigt menligt inverka på upprätthållande av god disciplin. Kontrollen omfattade fast anställd personal, värnpliktiga, frivilliga, civil militär personal, försvarstjänstemän samt civila befattningshavare. Den som fick avslag i kontrollen av någon anledning och därmed inte fick tjänstgöra inom försvaret hade heller inte rätt att få ta del av uppgifterna som framkom i kartläggningen, eller vem som rapporterat.
I 1941 års krigsorganisation inrättades landstormsarbetskompanikadrar som vid mobilisering skulle organisera särskilda arbetskompanier, två per militärområde. Där planerades att de avskilda kommunisterna skulle placeras. Där kunde dom inte komma åt någon känslig information om vårt försvar, men ändå vara övervakade och kunna bidra med lämpligt arbete.
Agitator utpekades i Överenhörna
Inom Strängnäs försvarsområde pekades en person från Enhörna ut Värnpliktige ***s ****l G********n från ********** ******** i Överenhörna hade inkallats till 3.bevakningskompaniet L10 inom Strängnäs försvarsområde. Det var k*********e A******* på H**** *****i som lämnade uppgifter till Strängnäs försvarområdesbefälhavare om att G********n var en ivrig kommunist och agitator. Han var under flera år återkommande namngiven i förteckningar och noterades som KÄND kommunist.
Inom 92. Lvksptroppen i Järna meddelande Troppchefen De Try följande:
Vid 92. Lvksptroppen L1 mig veterligen ej finnas några kända kommunister och att intet förekommit, som tytt på kommunistisk inställning hos någon av manskapet.
Risk för kuppförsök och vapenstölder
I början utav år 1942 larmade milobef att Kronan under året innan hade blivit av med stora kvantiteter vapenmateriel från olika förråd. Misstanke fanns att en illegal insamling av vapen bedrevs med hjälp av inkallade. Bevis för detta var att man vid visitation av ledig personal vid olika tillfällen påträffat bl.a ammunition, elektriska tändare, bromacetonflaskor m.m.
Enligt militära underrättelser var risken hög för kuppförsök i syftet att stjäla vapen och ammunition som sedan var avsedda att användas i illegalt syfte i ett grannland. Stölderna planerades och skulle utföras av en särskild organisation, vilken man misstänkte bestod av före detta spanienfrivilliga. Farhågan var att kupper skulle ske samtidigt mot flera platser och i första hand mot lämpliga ensamliggande förråd.
Personerna som skulle utföra kuppen skulle kunna uppträda i militäruniformer och ha bilar med falska militärbeteckningar. Enligt underrättelseuppgifterna skulle kuppmakarna ha fått order att vid behov använda vapen. En polisutredning pågick kring detta, och i det hemligstämplade dokumentet påtalades vikten av att iaktta största möjliga tystlåtenhet om de skyddsåtgärder som vidtagits.
Skärpta skyddsåtgärder
Några skyddsåtgärder som vidtogs var att bevakningen skärptes där vapen och ammunition förvarades. Materiel från avlägsna förråd som var svåra att skydda och bevaka, flyttades till andra säkrare förråd. In och utpasseringar fick bara göras av personal som kunde uppvisa en framtagen passersedel, som utfärdats av fobef. Vid förbanden verkställdes visitation av permitterad personal om det fanns minsta misstanke om att vederbörande kunde tänkas medföra materiel vid utryckningen. Skyddsåtgärderna skulle vidtas snarast möjligt, utan att det skulle väcka allt för stor uppmärksamhet.
Man gjorde bedömningen att det under krigsåren fanns ca 3 000-3 500 stycken kommunistsympatisörer, företrädesvis värnpliktiga, men även ett 20-tal underbefäl och stamanställda.
Inga kommunister i Södertälje hemvärnskrets
Fyra år efter andra världskrigets slut, år 1949 rapporterade kretshemvärnschefen för Södertälje hemvärnsområde till Hemvärnsofficeren i Stockholm att han talat med alla sina hemvärnschefer och inskärpt vikten av vaksamhet mot kommunistisk infiltration. Det innebär att man kan tolka det som att arbetet med att kartlägga och upptäcka kommunister fortgick långt efter krigsslutet.
Hemvärnschef Ulenius rapporterade att det inte fanns någon kommunist i Vårdinge hemvärnsområde.
I Turinge fanns det ingen, och hade aldrig funnits någon enligt hemvärnschefen Mattsson som berättar att alla där var Socialdemokrater.
I Södertälje fanns det heller inga kommunister, dock hade en osympatiskt person från Lina stället en massa frågor om försvaret och styrkeförhållanden till hemvärnschefen som väckte stor misstänksamhet.
I Salem fanns det enligt hemvärnschefen Cedergren absolut inga kommunister i hemvärnet. Bönderna hade dock misstänkliggjort en gruppchef i 60-årsåldern med påståendet att han var kommunist. Detta ansåg dock Cedergren vara förtal.
Inte heller i Järna hemvärn fanns vid tiden någon kommunist. Enligt Hemvärnschefen Broms fanns endast två kommunister i kommunen vid senaste valet.
Slutligen meddelade Grödinge hemvärnsområde att en hemvärnsman varit misstänkt då han blivit uppsökt av en kommunistisk agent flera gånger. Det fanns vid den här tiden elva kommunister i Grödinge.
Kommunisterna kräver upprättelse
Under 1980-talet ville Vänsterpartiet kommunisterna att en utredning skulle tillsättas för att utreda omständigheterna kring de så kallade arbetskompanierna under andra världskriget.
Dåvarande regering menade att besluten att inrätta särskilda enheter för värnpliktiga som bedömdes kunna skapa oro genom till exempel agitatorisk verksamhet vid de reguljära förbanden hade sin bakgrund i då rådande uppfattningar om vad som utgjorde hot mot landet. Strävandena att hålla Sverige utanför kriget sattes före individens rättssäkerhet på grunder som inte skulle anses godtagbara i dagens samhälle, men att det inte var meningsfullt att nu granska förhållanden som varit under början av 1940-talet. Det blev alltså ingen utredning. Vänsterpartiet lyfte frågan igen under år 2010 och frågan gick till dåvarande regeringen Reinfeldt vad stadsministern skulle göra för att ge upprättelse till de internerade. Inte heller denna gång togs frågan upp, utan man hänvisade till svaret som tidigare lämnas år 1985.
Vänstervågen på 60- och 70-talet
En extrem vänstervåg svepte över världen, så även i Sverige. Försvarsmakten konstaterade att det fanns organisationer, som var öppna med, att de hade som mål att omstörta samhället, om så krävdes med våld. Krigsmakten, som vår försvarsmakt kallades på 1960-70 talen, sågs som en del av det kapitalistiska och imperialistiska samhället. Mest framträdande var organisationer som KFML(r) och KFML(s). Samt anarkistiska federationer, trotskistiska organisationer Förbundet Kommunist (FK) och Revolutionära Marxisters Förbund (RMF).
Sabotörer i försvaret
Det är fullt klarlagt att avsiktlig skadegörelse av olika slag ägt rum. Från 1968 började ett stigande antal rapporteras. 1968 noterades 6 fall, 1969 sjönk det till 5. År 1970 steg antalet till 25 och 1971 anmäldes 47 fall. Till den 20 november 1972 hade 52 fall rapporterats. Under första halvåret 1972 hade 35 fall noterats, vilket kan jämföras med första halvåret 1971 då 16 fall rapporterades.
Bland de anmälda fallen kan från 1968 nämnas sand i pumpaggregatet på ett krigsflygfält I västra Sverige. Detta hände två gånger. En A 32 Lansen och en J 35 Draken utsattes för åverkan på pitotrören, som har avgörande betydelse för planens höjd- och hastighetsinstrument och därmed för flygsäkerheten.
1969 sattes vid två tillfällen flygfältsbelysningen ur funktion på ett krigsflygfält i Mellansverige, bromsledningarna klipptes av på tre bilar på ett infanteriregemente och telekablar m m stals från en hemlig anläggning i östra Sverige.
1970 klipptes bränsleledningarna av på 18 traktorer vid ett Infanteriregemente i Mellansverige. Antennen till en radaranläggning förstördes och åverkan skedde på flygfältsbelysning på ett krigsflygfält i östra Sverige.
En lastbil besköts på kaserngården, vid fyra tillfällen skruvades fälgmuttrar bort vid ett Infanteriförband i Norrland. Vidare klipptes bromsledningarna av på fyra traktorer och ett misslyckat brandförsök vid ett mobiliseringsförråd upptäcktes. Dessutom förbereddes sprängattentat mot en elkraftledning vid en berganläggning. Förövaren uppgav politiska motiv och dömdes till tre månaders fängelse.
1971 skadades radarstationer i ett tiotal fall, vidare avklipptes bromsledningar på en personbil, skadades rulltankar på flyg fält och lossades hjulmuttrar på lastbilar, allt i södra och mellersta Sverige. Man upptäckte flera bränder vid olika förråd och avklippta bränsleledningar på tre traktorer.
Sänkning av en transportbåt med sovande besättningsman ombord misslyckades. Härtill kom förstörda bromsar på lastbil, vatten i drivmedelstankarna på två helikoptrar och grus i bensintankarna på tre bilar.