För att kunna belysa fientliga flygplan nattetid fanns strålkastarförband organiserade med 150 cm strålkastare som samverkade med luftvärnsbatterierna. Dessa kunde, vid klart väder, belysa mål på avstånd upp till 10 km. I Stockholm fanns 10 st kompanier organiserade i en ring kring Stockholm. Varje kompani innehöll 4 st avdelningar. Strålkastarförbanden utgick ur krigsorganisationen på 1950-talet.
Kompanierna år 1942
Mobiliseringstiden var 24 timmar, och vid organiserat förband skulle lysberedskap finnas inom 2 minuter.
| 180.strlkkomp A 401 | Lidingö, Värtan, Öv Järva, Karlberg |
| 181.strlkkomp A 401 | Nytorp, Finnboda, Ersta, Gröndal |
| 182.strlkkomp A 401 | Edsberg, Danderyd, Åkerby, Rostock |
| 183.strlkkomp A 401 | Fågelnäs, Frösvik, Askriket, Kulla |
| 184.strlkkomp A 401 | Ristorp, Hamndalen, Bo g:a kyrka, Rannmora |
| 185.strlkkomp A 401 | Kumla, Pettersboda, Solsidan, Älta |
| 186.strlkkomp A 401 | Stortorp, Tallkrogen, Bialite, Ågesta |
| 187.strlkkomp A 401 | Backen, Långbrodal, Fittja, Juringe |
| 188.strlkkomp A 401 | Öv Lindö, Lunda, Drottningholm, Ensta |
| 189.strlkkomp A 401 | Skällby, Flysta, Hägestalund, Ervinge |
STRÅLKASTARE
Under beredskapstiden början användes 120 cm stråklastarna som ganska snabbt ersattes av 150 cm strålkastare.
Strålkastaren hade en högeffektlampa ljusbåge Typ BECK med drivspänning på 77 Volt och strömstyrka: 150 A. Den kunde manövreras med handriktning eller fjärriktning med teletaktor. Brinntiden var 3 timmar.
MASKINVAGN
För att driva strålkastarna behövdes en maskinvagn (ett elverk). Redan år 1939 började enklare värn utföras för kompaniernas materiel. Värnbyggena utfördes med förbandens egen personal, några sten- och betongvärn byggdes samt ett flertal värn av värnlådor. Konstruktionsritningar skapades vid A 401.
Under den kalla vintern 1939-1940 var det mycket svårt att hålla strålkastarnas maskinvagnar uppvärmda, att de kunde komma i gång på ett par minuter.
I januari 1940 kom föreskrifter för skötsel och vård av strålkastarmaterielen under mycket kall väderlek. Genom att nattetid starta maskinvagnarna på tomgång varannan timme försökte man till en början säkerställa deras beredskap. Men detta medförde ganska stor bränsleåtgång och var ansträngande för maskinvagnsskötarna, varför man till en början byggde enklare skjul för maskinvagnarna som hade till uppgift att förhindra att dom skulle kylas av när det blåste.
År 1941 gjordes försök med maskinvagnshus med rum för maskinvagnsskötarna med det förbjöds att använda dessa rum i fredstid med hänsyn till att motorernas avgaser kunde tränga in. Efter förnyade försök vid A 401 i början av år 1944 fastställde Fortifikationsstyrelsen i augusti 1944 ritningar för strlkvärn av trä.
Då arbetsplutoner så småningom kunde tas i anspråk för att bygga maskinvagnshus och i slutet av beredskapsåren blev maskinvagnarna försedda med värmeledning, vilket löste problemen.
När maskinvagnarna började drivas med gengasaggregat i stället för med explosionsmotorer, visade det sig nödvändigt att för varje inkallelseomgång ordna maskinskötarkurser för att lära dem gengasaggregaten.
Riktapparat
För att rikta och följa flygmålet under mörker använde man en riktapparat för att rikta strålkastaren mot målet. Den hade en ljusstark nattkikare men vilken man följde flygplanet. Överföringen skedde elektriskt och styrde strålkastaren parallellt med kikaren.
Mellan strålkastaren och maskinvagnen var avståndet ca 200 meter långa kablar lades ut med hjälp av en kabelvagn. Riktapparaten medgav att strålkastaren fjärrstyras på ca 50 meter avstånd.
Strålkastare och lavetten tillverkades av SIA. Spegel, kikare och optisk matriel av Carl Zeiss. Vagnen tillverkades av Jönköpings Mekaniska Werkstad AB.
Ledning av strålkastarförbanden
Strålkastartjänsten behövde en officer inom regementsstaben under hela beredskapstiden och om krig hade brutit ut i Sverige hade det inte fungerat att regementschefen haft hand om den funktionen.
Under beredskapstiden tjänstgjorde regementschefen Einar Sporrong själv i regel i denna funktion och under korta tider major Påhlman. I krig hade ingen av dem hunnit med det. Upprepade gånger föreslog man att det skulle tillsättas en särskild strålkastarofficer i regementsstaben, men från arméstabens håll vann det inte gehör mer är att man gjorde anteckningar i mobplanen om att stabens adjutant även skulle vara strålkastarofficer.