Utbildning
Nu, 40 år senare, kan man konstatera att i stort bedrevs utbildningen av den enskilde hemvärnsmannen, vapentjänsten, grupputbildningen och befälsutbildningen på i princip samma sätt som idag (1981 reds. Anm.).
Vad som emellertid skiljer då från nu är att man inom själva gruppen arbetade annorlunda. Gruppchefen hade gruppen samlad omkring sig för kvällsstudier och vapentjänst, eller på skjutvallen och terrängen där han själv genomförde övningspassen.
Övrig utbildning genomfördes ett par gånger om året. som 2-dagars övningar med förläggningar antingen i Kyrkskolan i Salem eller i Bygdegården i Grödinge. Övernattning ordnades så att en stor sal östes halvfull med halm och i den högen fick man sova så gott det gick. Naturligtvis sov de flesta påklädda sin uniform och med kappan över sig. Vapen och kängor hängdes i korridoren där vakten också fanns.
I stort sett innehöll dessa 2-dagars övningar samma utbildning som nu, men berodde också på vilka instruktörer som stod till buds och deras inriktning. Inom Grödinge och Salem övades mycket sprängtjänst och rejäla laddningar detonerade i grusgroparna både i Salem och på Uringemalmen.
Under beredskapsåren var det svårt att få tag på duktiga instruktörer. Från FBU i Södertälje fick vi under de första åren mycket god hjälp, men dessa instruktörer måste ju också biträda de andra hemvärnsområden inom Södertälje hemvärnskrets, nämligen Södertälje, Järna, Hölö-Mörkö och Turinge. Då, liksom nu, hade vi en chefsinstruktör för hemvärnsområdet, kaptenen Gunnar Lundkvist från I1, med biträde av dåvarande fänriken ”Stock-Sven” Liljeblad.
Rönninge hvo först att utbildas på HvSS
Den 27 juni 1943 invigdes Hemvärnets Stridsskola i Vällinge och det betydde att Grödinges och Salems hemvärnsmän fick närmast i Sverige till kvalificerade instruktörer. Dessförinnan redan den 17 juni 1943, genomförde Grödinge-Salems hemvärn en 4-dagars övning som första förband på HvSS med över 100 deltagare.
Akut behov av befälsutbildning
Behovet av befälsutbildning var akut redan från starten 1940 och det var under beredskapsåren svårt att få tag på instruktörer för befälsutbildning. Kretschefen i Södertörns hemvärnskrets, C A Rossander som bodde i Tullinge, tog då initiativet till en befälsskola förlagd till Separators fabriksområde i Tullinge.
Denna utbildning startade redan hösten 1940 och avsåg i första hand hemvärnsgruppchefer. Chef för utbildningen var dåvarande kaptenen vid I1 Ivar Scheffer, gemenligen kallad ”SprångIvar”, en erkänt duktig befälsutbildare. Till sin hjälp hade han fänrikarna vid samma regemente Raoul Wallenberg och Sven Liljeblad. Lottor från Botkyrka lottakår ansvarade för utspisningen och förläggning ordnades i det s. k. ”ungkarlshotellet” inom Separators fabriksområde. Till dessa kurser kom hemvärnsbefäl från hela Stockholms försvarsområde. Verksamheten pågick till dess HvSS i Vällinge var klart och kunde överta ansvaret.
Befälsutbildningen kompletterades också genom teorikurser på kvällstid i Södertälje med instruktörer från FBU.
Hemvärnets brevskola
Sedan gruppcheferna fått sin utbildning kunde de i sin tur utbilda de enskilda hemvärnsmännen i vapentjänst m.m. Inom varje
hemvärnsgrupp pågick dessutom en teoretisk utbildning direkt i gruppchefens regi och den baserade sig på Hemvärnets Brevskola, en centralt organiserad korrespondenskurs, som kom igång, mycket snabbt redan under vintern 1940-41. Resultatet skulle gruppcheferna redovisa till hemvärnschefen och den här verksamheten utvecklade sig till en slags tävlan mellan grupperna. Rätta svar på frågorna fick man i det ordinarie radioprogrammet.
Utbildning i precisionsskjutning med gevär m/96 överläts redan vid starten till skytteföreningarna. Föreningarna ville ju ha så stort antal anslutna som möjligt och åtog sig därför utbildning av hemvärnsmännen om dessa istället blev ordinarie medlemmar. Under 1940-talet betalade hemvärnet medlemsavgiften till skytteföreningarna.
Hemvärnsmännen hade fri övnings- och tävlingsammunition från kronan. De första åren sköt alla med normalammunition med trubbkula. Efterhand övergick det civila skyttet till spetskula som av specialisterna ansågs vara träffsäkrare. Detta blev krångligt för hemvärnsmännen eftersom trubb- och spetskulorna hade olika kulbanor. Man kunde ju inte övningsskjuta med trubbkula och sedan tävlingsskjuta med spetskula. Det var omöjligt att övertyga hemvärnsmännen om att
de mycket väl kunde tävla med trubbkula.
Under åren 1941-1943 genomfördes skarpskjutning med kpist och kg på hemmabanorna i Salem, Grödinge och Eldtomta. Den här automatvapen skjutningen var inte populär bland skyttarna, som var vana vid att i lugn och ro och med högsta precision avlossa skott för skott. Hemvärnsmännen hade ingen annanstans att öva skarpskjutning än på av vissa myndigheter godkända banor. Hemvärnsmännen skulle från början lära sig skjuta skarpt, så småningom träffa tavlan, så småningom träffa pricken och därefter skjuta hela serier med automateld. Naturligtvis träffades tavelställ, ramar och nummertavlor. Lyckligtvis för alla parter så blev skjutbanan vid HvSS i Vällinge klar och godkänd för automatvapenskjutning och övningarna kunde från och med 1944 flyttas dit.