Utrymning planerades för alla luftskyddsorter av Luftkyddsinspektionen och efter 1940 av Statens utrymningskommission som skulle leda utrymning av civilbefolkningen samt förbereda åtgärder för att ta emot en mera omfattande flyktinginvasion.
Om Sverige skulle dras in i krig räknade man med att många städer och industrisamhällen skulle bli utsatta för flygangrepp. Därför planerade man för att barn, blivande mödrar (som väntar nedkomst inom tre månader) och vuxna personer som inte var arbetsföra alltså åldringar över 70 år och personer med lyte, varaktigt sjuka eller bräckliga skulle evakueras (bortflyttas) till skyddade platser. Dock skulle de medborgare som var arbetsföra stanna kvar.
”stanna på sin post och sköta sitt arbete utan hänsyn till de faror som hota”.
I Luftskyddsinspektionens Allmänna anvisningar nummer 11 Utrymning av luftskyddsort finns ett avsnitt som handlar om åtgärder till förhindrande av folkkoncentrationer. Där framgår att de största folkkoncentrationerna i en stad är under arbetstid och är lokaliserade till cityområdet och fabriksområdet.
Luftskyddsinspektionen menade att en sådan koncentration av folk skulle innebära avsevärda risker i händelse av luftanfall och skulle motverkas genom att sprida ut företagens arbetstider över hela dygnet. Genom detta skulle man undvika anhopning av människor, som vid arbetstidens början och slut vistas på vägarna till och från arbetsplatserna. Man rekommenderade också företagen att utrymma kontor som var belägna i övre våningar på fastigheter till lägre belägna eller källarlokaler, som inte är tänka att använda som skyddsrum.
Genom att flytta befolkningsgrupper som inte kunde delta i arbetet för folkförsörjning och försvar stärktes samhällets motståndskraft gentemot en terroriserande krigsföring.
I en promemoria från Luftskyddsinspektionen meddelades att det var av största vikt att allmänheten skulle hållas utanför, och inte lämnas kännedom om några detaljer av planläggningen, därför bestämdes att arbetet skulle pågå i hemlighet. Motivet till detta, var att man var orolig att dessa uppgifter skulle skapa rädsla hos befolkningen och i värsta fall sätta igång en obefogad och panikartad flykt från staden som myndigheterna inte skulle kunna ha kontroll över.
Dock behövde man för planeringens skull hjälp med vissa detaljuppgifter t ex. från skolornas sida. Frågorna skulle då ställas direkt till skolchefen, och inte till lärarpersonalen. Samma sak gällde vid inhämtande av kommunala uppgifter.
Anledningen att Södertälje stad klassificerades som luftskyddsort av klass A var med tanke på att det fanns ett flertal industrier, som skulle kunna bli troliga mål för fientliga luftanfall. Även kanalanläggningen samt broarna för järnvägs- och landsvägstrafik ansågs kunna bli anfallsmål. Riskmomentet för stadens befolkning var alltså förhållandevis stort.
Trots detta faktum lämnade länsstyrelsens försvarsassistenten T. Gussing uppgifter under ett sammanträde 1939 med luftskyddsnämnden i Södertälje, att luftskyddsinspektionen inte hade tänkt sig någon utrymning av Södertälje. Deltagarna på sammanträdet, och även allmänheten tyckte att det var ett egendomligt beslut eftersom Södertälje var klassat som en luftskyddsort av A-klass, och inte hade upptagits bland de orter som skulle verkställa planläggning för utrymning. Efter ett övervägande från Länsstyrelsens sida ombads föreståndarna för Torekällskolan, Oxbacksskolan, Rosenborgsskolan, Kommunala flickskolan, Högre folkskolan samt Högre allmänna läroverket att komma med ett gemensamt yttrande om de tyckte att planläggning för obligatorisk utrymning skulle behövas.
Skolornas utrymningschef Lektor K.E. Langseth redogjorde i april 1940 för planeringen av evakuering (bortflyttning) av skolungdomar i åldern 9-14 år. Tanken var att dom skulle förläggas till en del större gårdar i närheten av Södertälje. I maj 1940 slutfördes planläggningen som gällde utrymning av samtliga befolkningsgrupper i kategori 1-3, men planen var egentligen en kombination av omflyttning och bortflyttning.
Exempel på den utrymning som skulle utföras i Södertälje stad
Utrymningsplanläggningen från 1940 visar vilka grupper som skulle utrymmas från Södertälje luftskyddsområde genom myndigheternas försorg.
Kategori 1 – barn i åldern 9 t.o.m. 14 år.
Kategori 2 – barn under 9 år med mödrar och vårdarinnor.
Kategori 3 – vuxna som inte är arbetsföra t. ex. gamla, lytta och sjuka.
Befolkningsgrupp: | Hänvisas till: | Antal bortflyttade: | |||
Kat. 1 | Kat. 2 | Kat. 3 | Summa: | ||
Barn 9-14 år | Internat | 950 | 950 | ||
Barn under 9 år | Enskild inkvartering | 120 | 120 | ||
Blivande mödrar | Enskild inkvartering | ||||
Icke arbetsföra | Enskild inkvartering | 158 | 158 | ||
Mödrar och vårdarinnor | Enskild inkvartering | 89 | 89 | ||
Ålderdomshemmet | |||||
Icke arbetsföra | Enskild inkvartering | 96 | 96 | ||
Vårdare | 14 | 14 | |||
950 | 223 | 254 | 1 427 |
I planläggningen räknade man också med att 600 personer själva skulle ordna sin bortflyttning utan statens inblandning.
När det gällde omflyttning av skolbarn från Högre allmänna läroverket så hade man rekognoscerat förläggning till Glasberga gård och Gärtuna gård i Östertälje. Dit skulle 120 respektive 20 elever med ledare flyttas. 50 elever med ledare från den kommunala flickskolan skulle inkvarteras i Wackstanäs lanthushållsskola i Tveta och för elever på Högre folkskolan skulle förläggning ske i Kallfors i Överjärna. Detta gav dock endast 280 platser, och ytterligare 670 stycken behövdes vilket hade planerats av Södertälje stads folkskolinspektör Robert Wenngren. Hos länsstyrelsen fördes register över följande utrymmen att kunna tas i anspråk som internatfastigheter vid krig eller krigsfara.
Fastighet | Utrymmen: | Platser: |
Bränninge Gård
Bränninge by |
3 rum i huvudbyggnad, 1 kök, samt del i lägenhet. | 40
20 |
Tvetabergs Gård | 2 st. flygelbyggnad | 30 |
Tveta Nya skola | 1 sal, 1 tambur, 2 rum, kök, vindsutrymme | 85 |
Lina skola
Västertälje skola |
Den större lärosalen
På nedre botten, 1 rum och kök 1 tr. |
50 |
Almnäs skola
Tvetaberg |
1 skolsal med tambur
2 lägenheter 1 tr. |
60 |
Eknäs, Tveta | 2-3 rum och kök i någon gård | 30 |
Kiholm, Västertälje | 2 stora och 5 små rum i sjukhemsbyggnaden samt kök. | 35 |
Linga
Överjärna |
5 rum i huvudbyggnad och stuga, 1 kök i flygel samt ett rum | 30 |
Farsta säteri,
Ytterjärna |
5 rum i en flygelbyggnad och kök | 35 |
Marieberg, Grödinge | 11 rum i huvudbyggnaden tillträde till kök | 40 |
Stora Uringe, Grödinge | 10 rum i huvudbyggnaden, 2 kök | 40 |
Lilla Uringe, Grödinge | 5 rum i huvudbyggnaden, övre våningen. | 40 |
Wackstanäs, Tveta | Inkvartering för ca 50 flickor | 50 |
Nibble, Järna | 4 rum och 1 kök övre våningen i fast. Nibble | 25 |
Wigwam, Järna | ”Ateljén” och tillhörande brygghus | 60 |
670 |
Herman Reinius var ägare till Tvetabergs gård, som var planlagd att användas för utrymningen av Södertälje stad. Herman var också verkställande direktör på Electrolux i Stockholm. På grund av osäkra förhållanden i omvärlden ville Electrolux förbereda evakuering av sin huvudbokföring, viktiga handlingar och en personalstyrka på 25 personer. Electrolux kom därför överens med direktör Reinius i januari 1940, att företaget skulle få disponera erforderliga utrymmen i Tvetabergs gård. När utrymningskommissionen och länsstyrelsen fick kännedom om denna ”dubbelbokning” så hänvisade man tillslut Electrolux att försöka förhandla med Rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap om en lösning.
Under 1941 skriver länsstyrelsens försvarsassistent till utrymningskommissionen att Bränninge gård i Tveta och Farsta säteri i Ytterjärna ingick bland de fastigheter som truppförbanden inom Östra militärområdet vid kringångstransporter hade planerat att ta i anspråk.
Försvarsassistentens bedömning var att gårdarna var ”mindre väl valda såsom internat” detta eftersom gårdarna låg mellan södra stambanan som var ett troligt anfallsmål för fientligt flyg. Militärmyndigheten skulle därför få företrädesrätt.
Transportberedskap
För att kunna flytta befolkningen vid en utrymning krävdes många fordon. Södertälje hade en beredskap för utrymningstjänsten genom att man hade tecknat avtal med ägarna till ett antal avregistrerade fordon. Avtal fanns också med Södertälje Bil aktiebolag att dom skulle ha ett lager på 25 stycken färska sexvolts bilbatterier för luftskyddets räkning. Firman skulle också utföra besiktningar och kontinuerlig tillsyn på fordonen. Luftskyddschefen såg också till att det hölls kurser i gengaskörning och gengasskötsel. Södertälje Omnibus hade åtta bussar som luftskyddet skulle rekvirera för användning vid en eventuell utrymningssituation. De flesta var av fabrikatet Scania-Vabis men även en Volvo och en Reo årsmodell 1929 fanns upptagen i listan.
Inkvartering av hemlösa, luftskyddshärbärgen och flyktingar
Statens utrymningskommission hade krav på att det skulle finnas en planläggning för att ta hand om invånare som blivit bostadslösa. En procent av invånarna skulle kunna beredas plats. I en inkvarteringsplan från 1940 var det tänkt att Sommarhotellet i Badparken skulle användas. Med sitt utrymme på 165 m2 skulle det räcka till att inkvartera 155 personer, beräknat på att invånarantalet var 15 554 personer år 1940.
Sommarhotellet skulle splitterskyddas med sandsäckar och luckor. Mat skulle utspisas i Societetssalongen i Badparken som låg 75 meter från Sommarhotellet och 25 meter från skyddsrummet. Maten skulle tillredas i Badhotellet.
Senare under 1942 kom nya riktlinjer som anvisade att åtta procent av ortens befolkning skulle kunna tas om hand i så kallade luftskyddshärbärgen. Varav fyra procent av dessa platser skulle vara försedda med sovplatser. Luftskyddschefen anmodades också att ordna lämpliga förrådslokaler för den materiel, som utrymningskommissionen tillhandahöll. Valet av lagerlokal föll på kvarteret Hyveln 5, Täppgatan 31. Materialet upphandlades centralt av kommissionen och ställdes därefter till kommunens förfogande. Vad det beträffade Södertälje luftskyddsområde omfattade det utrustning för 600 personer. Hälften av materielen skulle tillhandahållas av staten. Senare under 1944 användes sommarhotellet till inkvartering av baltiska flyktingar. Byggnaden revs 1954.
Statens utrymningskommission annonserade i tidningar under 1942 om upphandling för utrustningen till luftskyddshärbärgen.
Läs mer HÄR om hur man fortsättningsvis tänkte kring utrymning.