När andra världskriget bröt ut i september 1939 stod Sverige inför en enorm utmaning: hur skulle befolkningen försörjas om tillgången på livsmedel och andra nödvändigheter ströps? Trots att landet förblev neutralt fanns en påtaglig oro för blockader, handelsstopp och allmän brist på resurser.
För att möta detta behov beslutade regeringen att inrätta en särskild civil försörjningsorganisation. En central livsmedelskommission bildades, följt av 33 regionala kristidsstyrelser. Under dessa organiserades över 1 700 lokala kristidsnämnder runtom i landet. Deras uppgift var att på gräsrotsnivå se till att ransoneringssystem, licensutdelning och försörjningsåtgärder fungerade i praktiken – från landsbygd till stad.
I Södertäljeområdet – då bestående av staden och landskommunerna Tveta, Västertälje och Östertälje – skapades ett gemensamt kristidsförbund med en lokal kristidsnämnd i centrum. Det blev början på ett över ett decennium långt arbete för att säkra vardagens nödvändigheter i krigets skugga.
En lokal organisation i beredskap
Södertäljeortens kristidsnämnd var navet för den lokala beredskapen. Här hanterades ransoneringskort, licenser för livsmedel och bränsle samt uppbyggnad av vedförråd. Man anordnade även hushållningskurser och organiserade insamling av frukt och bär – allt för att klara försörjningen under svåra tider.
Arbetet leddes under hela perioden av folkskolläraren och stadsfullmäktigeordföranden Robert Ahnberg, en central person i stadens politiska liv. Under honom samverkade ett flertal ledamöter och suppleanter utsedda av de fyra kommunerna i området.
Ransonering och vardag
Ransoneringssystemet var ett av de mest omfattande i svensk historia. Kuponger fanns för allt från bröd och kaffe till tobak och cykelslangar. Antalet olika ransoneringskort kunde vid vissa tillfällen uppgå till 90 sorter. År 1942 hanterade kristidsnämnden i Södertälje över en halv miljon ransoneringskort – i en stad med cirka 20 000 invånare.
Tilldelningen styrdes både av ålder och yrke – tunga yrken gav rätt till större ranson. Exempelvis fick en skogsarbetare betydligt mer bröd och kött än en kontorsarbetare.
Ved – en ständig oro
Värmen i hemmen under kalla krigsvintrar var en central fråga. Kristidsnämnden tog upp lån för att kunna köpa in ved, bygga upp lager och undvika en energikris. Vid flera tillfällen diskuterades om nämnden själv skulle agera vedhandlare, vilket väckte viss kritik, men ansågs nödvändigt för beredskapen.
Vid topparna hanterade nämnden upp till 68 000 kubikmeter ved årligen, och flera tiotusentals kubik låg lagrade i beredskap.
Kunskap och folkbildning
Kristidsnämnden bedrev även ett aktivt folkbildningsarbete. Genom trädgårdskurser, filmvisningar och demonstrationer lärde man ut hur man bäst tillvaratar frukt och bär. Detta blev ett sätt att engagera invånarna i hushållning och öka motståndskraften i samhället.
Avvecklingen – och eftermälet
Efter krigets slut fortsatte ransoneringarna i flera år, särskilt av kaffe som var den sista varan att släppas fri – först 1951. Arbetet i kristidsnämnden trappades successivt ner. Expeditionen höll öppet så sent som 1952, då endast enstaka ärenden kvarstod – bland annat att hantera avlidnas personkort.
Kristidsnämndens arbete i Södertälje utmärktes av stabilitet, samarbetsvilja och praktisk lösningsförmåga. Inga större klagomål från allmänheten finns dokumenterade, och beredskapen anses ha varit både effektiv och pragmatisk. Under ledning av Robert Ahnberg visade Södertälje hur lokalt ansvarstagande kunde bidra till nationell trygghet – även i tider av global kris.
Från historia till nutid – beredskapens återkomst
Den svenska kristidsnämnden är ett exempel på hur ett samhälle i fredstid mobiliserade ett civilt försvar för att hantera oväntade kriser. Trots brist på resurser och logistiska utmaningar lyckades man upprätthålla en fungerande försörjning och stark samhällsanda. Erfarenheterna från Södertälje visar tydligt hur lokal förankring, samarbete och praktiska lösningar kan skapa motståndskraft.
I dag, mer än 70 år efter att de sista ransoneringskorten delades ut, står Sverige åter inför ökade krav på beredskap. Osäkerheter i omvärlden, klimatförändringar och störningar i globala leveranskedjor påminner oss om hur sårbart ett modernt, högteknologiskt samhälle kan vara. Regeringen har återinfört civilplikten, totalförsvaret stärks och livsmedelsberedskap diskuteras på nytt – med målet att varje hushåll ska klara sig i minst en vecka utan stöd.
I detta läge blir historien inte bara intressant – den blir vägledande. Den visar att det går att bygga robusta system i fredstid för att stå starkare i kris. Det civila försvaret i Södertälje under 1940-talet bär ett arv som är högaktuellt: när vardagen ställs på sin spets är det det lokala engagemanget, den praktiska kunskapen och förmågan till samarbete som blir avgörande.
Södertäljes beredskap då – och nu – visar att krisberedskap inte bara är en fråga för staten. Den börjar här. Hos oss alla.