Berättelsen fortsätter här med några från Södertälje hemvärn utvalda händelser under året 1942.
Se även tidigare delar I, II, III, IV och V.
Hälsoläget i hemvärnet
Efter att ett antal dödsfall skett bland hemvärnsmän i landet bestämde arméchefen att alla hemvärnsmän som överskridit värnpliktsåldern på 43 år var tvungna att lämna en hälsodeklaration som skulle granskas av militärläkare. Det var 35 hemvärnsmän födda 1898 eller tidigare som omfattades av kravet i Södertäljes hemvärnskompani. Om någon tvekan uppstod kring lämpligheten som hemvärnsman fick denne genomgå en läkarundersökning. Utöver detta kallades samtliga till läkarundersökning som kunde genomföras med hjälp bidrag från landstinget.
Överläkaren C. G. Sundberg undersökte under januari, 104 st av de totalt 118 hemvärnsmännen. Det var förutom en sedvanlig undersökning, även en mer avancerad såsom röntgen av hjärta och lungor samt EKG. I rapporten som lämnades till hemvärnschefen skrev han bl a att två av hemvärnsmännen helt skulle avrådas från ansträngande övningar, medan ytterligare nio skulle hållas under observation. Det värsta fallet var en ung hemvärnsman som trots en kollaps vid en övning inte lämnat några uppgifter om sina problem i hälsodeklarationen. Han visade sig efter undersökningen ha ett allvarligt hjärtfel. Simonsson avpolletterade några av dessa så snart det stod klart hur allvarligt deras hälsoläge var. Han ville ju givetvis inte ha några dödsfall på sitt samvete orsakade av fysiskt ansträngande övningar.
Även om undersökningen var frivillig så anade Simonsson oråd när en av gruppcheferna i en av plutonerna hade låtit bli att läkarundersöka sig. Simonsson skrev följande till hemvärnsexpeditionen i Stockholm (namnen är utelämnat, då det saknar relevans):
”Då xxxx är blek och tärd men visar stort intresse för hemvärnsarbetet fruktar jag att han avsiktligt döljer någon allvarligare skavank”
Handgranater till hemvärnet
Den nu mer framlidne militärhistorikern Stellan Bojerud skriver i boken Hemvärnet 1940-1990 att de första handgranaterna som användes inom hemvärnet, importerades från Tyskland (handgranat m/39). Nedslagsgranat m/18 var en norsk uppfinning och var den första svenska handgranaten. Den tilldelades enligt honom aldrig hemvärnet.
Dock nämns i handlingarna efter Södertälje hemvärn en förfrågan från hemvärnets depåexpedition i Stockholm om hur förvaringen för just dessa m/18 granater skulle ordnas. Det framgår inte om de faktiskt levererades för att användas av hemvärnet i Södertälje.
Hemvärnet hade under beredskapsåren sina förråd på Bryggeriet. På vinden till fastigheten Lampan 2 förvarades bland annat 25 000 patroner (6,5 mm) Mauserammunition och 5 000 patroner (9 mm) till pistoler. Simonsson ville dock inte förvara handgranaterna där, utan hyrde istället en dynamitkiosk till en kostnad av 100 kr per år av järnhandlarfirman Nillson och Luthman.
Libanonkällaren, som den kallades i folkmun var byggd av tegel med kraftiga järndörrar och låg i stadens nordvästra utkant. Vid skärpt beredskap skulle materielen flyttas till bryggeriet och det var först vid högsta beredskap som handgranaterna skulle delas ut till gruppcheferna.
Handgranat m/18 var en nedslagsgranat, som även kunde förses med en tillsatsladdning bestående av ungefär ett och ett halvt kilo trotyl. Granaten apterades genom att sprängpatronen fördes in i sprängpatronröret och låstes med toppskruven. Granaten osäkrades genom att huven rycktes bort, och sedan kastades den så att den roterade kraftigt i luften. Granaten kreverade vid nedslag mot något föremål genom att mekanismen påverkades och i sin tur utlöste slagstiftet. Man övade med en atrapp gjord av trä med en övningssprängpatron, för att få in snitsen när man kastade. Granater med skaft gav i regel möjlighet att få ganska långa kast.
Hemvärnsman skjuten under stridsövning
Hemvärnsmannen 586 Sigurd Lööw som till vardags arbetade som diversearbetare hos Scania-Vabis, blev under en larmövning sommaren 1942 skjuten i låret.
Platsbefälhavaren A. Bergh hade planerat en övning som var upplagd för att nionde bevakningskompaniet, L1 och lv 55, L1 skulle vara den försvarande sidan medan Södertälje hemvärn skulle utgöra fienden och anfalla.
Styrkorna på bägge sidor skulle vara ungefär lika starka, det var i alla fall den information som hemvärnschefen fått innan övningen. Lv 55 som var bemannat med sin ordinarie besättning var för svag för att avvärja en kupp, därför begärdes hjälp från 9. bevkomp som var stationerad på Stockholmsberget. Simonsson som inte ville att styrkeförhållandena skulle bli för ojämna satte då bara in en grupp hemvärnsmän för kupp mot Stockholmsberget.
Några timmar innan övningen officiellt skulle starta, körde några bilar från Signalregementets plutonchefsskola upp på vägen vid Igelsta hage och parkerade inte långt i från den grop där hemvärnet samlats för utgångsgruppering. Simonsson diskuterade anledningen till deras närvaro med sina plutonchefer eftersom bilarna stod bara 50 meter från dem och det var en halvtimme innan övningen skulle börja.
Hemvärnet gjorde då antagandet att det rörde sig om åskådare och inte kombattanter. Simonsson berättade för plutoncheferna att det var omöjligt att dessa skulle delta, lika omöjligt som att han själv skulle sända en omgång med det tåg som skulle lämna Östertälje station sju minuter över åtta på väg söderut, för att vid passagen av lv 55 markera automateld med harskramlorna samt på bron tappa den pappkartong, som innehöll sprängsatsen och på detta sätt markera att hemvärnet löst en av uppgifterna som var att spränga järnvägsbron över kanalen. Simonsson berättade att han verkligen tänkt göra detta men sedan ångrat sig med följande ord:
”Sådana pojkstreck gör man inte vid allvarligt upplagda övningar”.
Det visade sig att befälselever från S1 hade grupperats som försvar av järnvägsbron och gjorde anfallet utsiktslöst redan från början för hemvärnet. Styrkeförhållandena från början var ungefär lika, men hade nu ändrats till 1,7:1 till hemvärnets nackdel. Det var även en stor skillnad i utbildningsgrad mellan hemvärnets 50 övningstimmar per år och de yrkesmilitärer som nu utgjorde motparten. Simonsson tyckte det ur utbildnings och psykologisk synpunkt var olämpligt att hemvärnsmännen fick möta ett allt för hårt motstånd. Han riktade dessutom kritik över S1-folkets uppträdande och bristande sinne för fair play. Dom var allt annat än ett gott exempel för hemvärnsmännen menade han.
”En viss grad av utbildning och stadga i förbandet kräves vid alla dylika övningar. Den borde åtminstone hava varit till finnandes hos yrkesfolket”.
Vidare skrev Simonsson till sin vän och platsbefälhavaren kapten A. Bergh att en yrkestrupp av furirer och korpraler med mer än tre års utbildning var ett effektivt och stridslystet förband men samtidigt ganska svårhanterligt då det var dåliga förlorare och ohörsamma mot stridsdomarna.
Olyckshändelsen med skottskadan inträffade när hemvärnsmannen Lööw och tre av han kollegor blivit tillfångatagna och avväpnade av manskap från signalregementet S1. När några av ”vakterna” åter börjat delta i striden passade hemvärnsmännen på att övermanna den kvarvarande vakten, tog tillbaka sina vapen och förberedde sig på att förena sig med de övriga.
En korpral Gustafsson från S1 kom då rusande mot dem och avlossade på kortare håll än en meter ett löst skott mot Lööw. Samtidigt som han yttrade:
”Det begriper ni väl, att ni inte får fly, för då får vi inga fångar”.
Den vakt som tidigare övermannats klandrade då korpralen med att han jämt skjuter åt helvete för nära. Det lösa skottet trängde in i låret 15 cm ovanför knäskålen. Vid operationen visade det sig att träsplitter hade trängt ner ända till benpipan. Han opererades på Södertälje lasarett och var helt återställd några veckor senare.
Dessvärre var varken någon stridsdomare eller annat högre befäl närvarande vid olyckshändelsen och den här beskrivningen är den som Lööw och hans kamrater lämnar efteråt.
Fortsättning följer!