I civilförsvarsstyrelsens föreskrifter om säkerhetstjänst vid ledningscentraler av 1965 års upplaga, beskrivs hur säkerhetsarbetet ska utformas vid ledningscentraler. Redan i början på 1950-talet utformades ett antal föreskrifter bl a om publicitet kring civilförsvarets bergrumsanläggningar och sekretess i samband med projektering. Säkerhetstänkandet hade skärpts sedan det tidiga 1940-talet då man till och med lät ortspressen och allmänheten få delaktighet i hur arbetet utfördes inuti ledningscentralen.
Så snart civilförsvarsstyrelsen utkom med nya instruktioner och föreskrifter och de gamla hade upphört att gälla, anmodades kommunerna att snarast skicka tillbaka dem som rekommenderat brev till civilförsvarssektionen hos länsstyrelsen. Därför har det varit svårt att hitta vissa äldre anvisningar.
Syftet med föreskrifterna var att motverka obehöriga från att inhämta hemliga uppgifter angående centralen och att skydda mot tillträde eller sabotage och annan skadegörelse.
Sekretesskyddet skulle motverka att främmande makt genom att samla in detaljer skulle kunna göra sig en helhetsbild av civilförsvarets ledningstjänst som i sin tur skulle kunna ge ett underlag för angrepp mot civilförsvaret eller andra samverkande samhällsfunktioner.
Hemliga uppgifter kring ledningscentralen var dess lokalisering, vilken gata, väg tomtnummer etc den var anlagd på. Varuleveranser adresserades till kommunens fastighetsförvaltning eller till länsstyrelsen som sedan såg till att varan levererades till ledningscentralen. Geografisk adress fick aldrig anges på fraktsedlar eller adresslappar. Samma sak gällde för elavtal m.m.
Det var också belagt med sekretess vad utrymmena inuti centralen skulle användas till och vilken utrustning som fanns. Vissa utrymmen användes av andra aktörer t ex Televerket och Statens Järnvägar, dessa rum fick inte märkas ut med rumsskyltar. Eventuella brister som fanns i skyddet fick inte delges till obehörig.
Telefonnummer fick inte tas in i den allmänna telefonkatalogen. Numren delgavs endast de som för sin tjänst var tvungna att ha tillgång till dem. Även radiofrekvenserna var hemliga.
När det gällde täcknamnen som vid tiden fanns, i detta fall Hunden, så användes det under byggnadstiden som arbetsnamn. Arbetsnamnet användes vid skriftväxling och telefonsamtal samt på byggnadsbeskrivningar, ritningar, kontrakt etc. I byggnadshandlingarna fick inga uppgifter om anläggningens belägenhet eller avsett ändamål. Eftersom byggnadshandlingarna var offentliga öppna handlingar, var dessa åtgärder nödvändiga. Senare var det planerat att civilförsvarsstyrelsen skulle tillsätta nya hemliga täcknamn för krigsplanläggningen.
Det fanns också särskilda föreskrifter vid upphandling av entreprenader, dessa skulle med hänsyn till rikets säkerhet hemlighållas. Innan ett företag utvalts för projektering skulle länsstyrelsen inhämta yttrande från chefen för försvarsstaben om företagets lämplighet. Anläggningsarbeten som t ex utsprängning och inbyggnad utlystes offentligt genom annons i dagstidningarna. Det kunde anges som ”Skyddsrum i trakten av Åköping”. Entreprenörer och leverantörer fick alltså bara kännedom om att ett skyddsrum skulle byggas och anläggningens arbetsnamn, som motsvarade kvartersnamnet för en vanlig husbyggnad.
Länsstyrelsen utfärdade tillträdesförbud till ledningscentralerna, som förbjöd tillträde, fotografering, avbildning eller att beskriva objektet för obehöriga. Beslutet skulle med hänsyn till sekretessen inte offentliggöras i länskungörelse eller annan publikation. En förbudstavla placerades innanför entrédörren. Detta för att inte väcka onödig uppmärksamhet hos allmänheten.