Redan i försvarsplanen från 1942 hade man planerat för att ett fientligt anfall skulle komma så överaskande att varken beredskapsorder eller akustiska larmsignaler skulle hinna startas.
Man hade tagit fasta vad som hänt i Danmark då kriget snabbt hade brutit ut den nionde april 1940, när de tre tyska agenterna hade närmat sig den danska gränsposteringen under förevändningen att de skulle fråga om vägen till järnvägsstationen och därefter plötsligt skjutit ihjäl vakterna. Agenternas uppdrag var att förhindra att järnvägsviadukten skulle sprängas i luften. Efter dem följde en massiv invasion och ockupation av Danmark som redan inom några timmar hade kapitulerat. Alla larm hade uteblivit och statsledningen blev avskärmad bara på några timmar.
Scenariot ovan fanns därför med i den svenska försvarsplaneringen. Om ett sådant läge skulle uppstå i Södertälje skulle hemvärnet på eget bevåg ingripa tillsammans med värnpliktiga från lokalförsvarsförbanden och nedkämpa fienden utan att avvakta order. Vid ett blixtanfall skulle de som inte kunde nå sina förband samlas i Övre Badparken där den ställföreträdande hemvärnsplutonchefen registrerade och delade in de värnpliktiga i grupper och plutoner som skulle förstärka hemvärnet. Så snart omständigheterna medgav, skulle de värnpliktiga senare återförenas med sina ordinarie förband.
I början av 1950-talet fanns en plan för kuppberedskap inom hemvärnskretsen. Kuppberedskapen innebar planläggning för ett överraskande överfall med kort eller ingen förvarningstid.
Ett par av de hemvärnsmän som var bosatta närmast skyddsföremålet skulle vid beredskapslarm omedelbart ta sig dit. Dock uppmanades dem att närma sig med stor försiktighet då eventuella sabotörer¹ redan kunde ha tagit sig in på området för att överrumpla hemvärnsmännen. De övriga i gruppen skulle samlas i närheten på dold plats för att, när huvuddelen anlänt till samlingsplatsen stridsberedda förflytta sig till skyddsföremålet. Så snart bevakningen var ordnad skulle detta meddelas per telefon eller radio till hemvärnschefen. Om rapporten uteblev skulle hemvärnschefen skicka en styrka som fanns i reserv, vilken snarast skulle ta sig till skyddsföremålet. Om fienden hade trängt in på området skulle den oskadliggöras, men om motståndet var överlägset skulle man avvakta förstärkningar.
Larmplan
Ledningen inom Stockholms försvarsområde skulle via en i förväg fastställd plan larma befattningshavarna i hemvärnskretsarna Här nedan ett exempel på hur telefonalarmeringen skulle utföras.
Hvoff: – Träffas kretshemvärnschefen?
Khvch: – Det är jag.
Hvoff: – Evert.
Khvch: – Lördag.
Hvoff: – Från försvarsområdesbefälhavaren. Intag högsta beredskap. Slut. Kollationera.
Khvch: – Från försvarsområdesbefälhavaren. Intag högsta beredskap. Slut.
Hvoff: – Rätt kollationerat. Klart slut.
Man hade alltså ett uppfinningsrikt system för lösenord när man larmade via telefon. Den som ringde upp använde det för dagen i almanackan angivna namnsdagsnamnet Seved, Sören osv, medan den som tog emot samtalet svarade med veckodagens namn, Torsdag, Fredag osv.