Civilförsvarets observationsplatser

Eftersom vattentornen spelade en central roll även som observationsplatser så beskrivs dessa inledningsvis lite kort. De två vattentornen i Västergård och Rosenlund byggdes framförallt för att ge rätt och konstant vattentryck i ledningsnätet och fungerar även som reserv om det skulle bli ett större avbrott i tillförseln.

 

 

Ur säkerhetssynpunkt utgör dessa en sårbar del i vattenförsörjningen och skulle vid ett sabotage, där vattnet förorenas med t ex kemiska eller mikrobiologiska föroreningar ge en stor och snabb spridning i dricksvattnet som de intet ont anande invånarna i sin tur tappar och dricker från sina kranar.

I enlighet med föreskrifter som livsmedelsverket lämnade år 2008 ska alla anläggningar som har någon koppling till distribution av dricksvatten förbättra sitt skydd. Det hade nämligen visat sig att en klar majoritet av landets alla anläggningar hade en mycket dåligt säkerhet mot intrång och sabotage. Skyddet ska upptäcka och förhindra/fördröja eventuellt sabotage som t ex. kemisk eller mikrobiologisk förorening av dricksvattnet.

 

 

I augusti 2013 beslutade länsstyrelsen i Stockholms län om att de bägge vattentornen i Södertälje var förklarade som skyddsobjekt. Detta innebär att obehöriga inte får tillträde och att personal som arbetar där särskilt kan kontrolleras av Säkerhetspolisen i belastningsregistret, misstankeregistret och Säkerhetspolisens egna register.

 

Den anställde blir intervjuad och får lämna uppgifter om bl a  familjeförhållanden vilka är de närmsta släktingarna finns det någon i den närmaste kretsen som kan innebära en sårbarhet? Man frågar också om fritidsintressen, i syfte att se om det finns något som ”sticker ut”. Bor personen i ett område där det finns högre kriminell belastning? Frågor ställs också om personens engagemang och exponering i sociala medier.

En av de större fördelarna med att kommunen klassat dessa som skyddsobjekt är är att kommunen vid ett skymningsläge eller antagonistiska hot kan anlita skyddsvakt som har utökade befogenheter i jämförelse med en vanlig vakt och därmed kan gripa och undersöka personer som gör eller försöker sig på att göra intrång i objektet. Vattentornen har nu också inhägnats så att det inte är så lätt att komma in.

Idag utnyttjas även vattentornens gynnsamma höjdlägen, till andra saker så som kommunikationslösningar. Det som den här artikeln egentligen ska handla om, är att när tornen under senare delen av 1960-talet byggdes kom dess funktion också att användas för civilförsvars- och i viss mån även militära ändamål. Nämligen för observationer vid eventuella flyganfall.

Civilförsvaret hade en observationsgrupp på toppen av varje vattentorn som bl a skulle rapportera till huvudcentralen om antalet flygplan, tidpunkten för första anfallet, platsen för skador och hur stor omfattningen av skadorna var. Obsgruppen kunde också indikera och rapportera misstänkt anfall med kemiska stridsmedel samt explosionsdata vid en kärnexplosion.

 

Civilförsvarets Observationsplatser i Södertälje

Under beredskapsåren hade luftskyddet (efter 1944 kallat civilförsvaret) ordnat tre olika observationsplatser i kommunens centrala delar. Dessa var placerade på Torekällberget, Sandgatan nr 2 och i Villa San Diego. Under mitten av 1950-talet kallades de tornobservationsplatser och fanns på tre andra platser, nämligen Kvarnberget i Bårsta, kvarteret Linnéan i Mariekäll och i kvarteret Gemsen i Grusåsen. 

I och med ett nådigt brev från Kungl. Maj:t den 29 november 1963 fastställdes att allmänna skyddsrum för civilförsvarets personal skulle byggas. Civilförsvarsstyrelsen bestämde då också hur många observationsplatser varje kommun skulle få medelstilldelning för under budgetåren 1963-1967. I Södertälje beräknades behov för två stycken som enligt 1961 års priser beräknades till en kostnad av sammanlagt 50 000 kronor (motsvarar ca 500 000 kr i dagens penningvärde).

Länsstyrelsen i Stockholms län anmodade i april 1964 Södertälje att:

”snarast igångsätta erforderligt planläggningsarbete för utbyggnad av observationsplatser”.

Rekognosceringar och undersökningar gjordes där man bestämde observationsplatsernas exakta plats och utredningar av markförhållanden. Kommunen fick sakkunnig hjälp från civilförsvarssektionen på länsstyrelsen, som lämnade uppgifter om det, ur taktisk synpunkt bästa läget för observationsplatserna.

I februari 1965, efter en tids utredningar lämnade kommunens fastighetskontor förslag på två platser. Förslaget rörde en fastighet på Vikingavägen 1 i södra och Torekällberget. Anläggningen på Vikingavägen 1 bedömdes vara tekniskt genomförbar och skyddet skulle då  kunna lösas inom fastighetens befintliga skyddsrum. Men att placera en anläggning på Torekällberget bedömde kommunens styrande instans som olämpligt både ur estetisk och teknisk synpunkt.

Fastighetskontoret föreslog istället ett bostadshus på Karlhovsvägen 1 som vid den här tiden nyligen börjat byggas. Skyddet skulle anordnas i blivande skyddsrum där en extra källarvägg skulle behöva gjutas i samband med övriga källarväggar.

Av okänd anledning blev det inget av med ovan nämnda placeringar, för i i april 1965 vill länsstyrelsen ha förslag på tre nya platser. Kommunen fick istället direktiv inom ett antal stadsdelar de tre observationsplatserna skulle placeras. Ritorp-Ekgården, Fogdetorp-Fornhöjden och Hovsjö-Saltskog. Senare i processen ändrade man sig angående Ritorp-Ekgården som istället ersattes med Brunnsäng-Bergvik.

Efter rekognosceringar och samråd med stadsarkitektkontoret föreslog fastighetskontoret i juni 1965 nya lägen.

För Brunnsäng-Bergvik området föreslog man det befintliga bostadshuset på Kottstigen 1. Gällande den östra stadsdelen Fogdetorp-Fornhöjden så lämnade fastighetskontoret två alternativ. Den första platsen var i det planerade bostadshuset i övre delen av Fornhöjden som skulle börja byggas tidigast i slutet av 1967. Det andra alternativet var i ett planerat vattentorn på Fogdetorpshöjden som skulle börja byggas under 1967.

När det gäller Hovsjö-Saltskog stadsdelarna angav man som första alternativ den planerade lasarettsbyggnaden inom Hovsjöområdet som var tänkt att påbörjas i slutet av 1960-talet. Allternativ två var i ett planerat bostadshus i sydvästra delen av Saltskog som var planerat att byggas tidigast i slutet av 1968.

Länsstyrelsen bestämde i september 1965 att observationsplatserna Lasarettsbyggnaden-Hovsjö, Kottstigen 1-Bergvik och vattentornet-Fogdetorpshöjden skulle läggas in i organisationsplanen för Södertälje civilförsvarsområde (AB 21).

Anläggningarnas lägen var hemliga, och fick inte anges på ritningar eller andra handlingar,

”vid skriftväxling anges endast observationsplats AB/C 000 i Södertälje”.

Uppe i vattentornen samt på hustaket på Kottstigen byggdes så kallade postkurar, ett väderskydd där observationsposten var skyddad. Dessa var färdiga i april 1968 på vattentornet i Fogdetorp samt Kottsitgen. Vattentornet i Västergård något senare.

 

 

 

Personskyddet

1967 bestämdes att personskydd skulle ordnas vid observationsplatserna. Fortifikationsförvaltningen tillhandahöll kostnadsfritt prefabricerade skalskyddsrum som kunde användas som friliggande skydd för tre personer i nära anslutning till observationsplatsen. Civilförsvarsstyrelsen ordnade transporten till en plats i direkt anslutning till den plats där det skulle användas. Denna lösning skulle bli billigare än att bygga ett skyddsrum i en fastighet.

Personskydd, så kallat skalskyddsrum eller skalvärn (skv) för tre personer skulle klara ett atö¹ stötvåg. Totalvikten med tillbehör var två och ett halvt ton.

¹ atö = atmosfäriskt övertryck.

 

 

Observationsplatsen på hustaket av Kottstigen hade i källaren ett skyddsrum på 30 kvm (1 atö) som skulle användas som skydd för personalen.

 

Vid vattentornet i Fogdetorp grävdes ett ner i slänten strax sydväst om entrédörren till vattentornet av byggnadsfirma Ingemar Hållquist AB och arbetet slutbesiktigades utan anmärkningar i oktober 1971. Då hade man utöver anbudet också fyllt på med jord ovanpå samt byggt trappsteg och ett träskydd vid ingångsöppningen.

 

 

 

Slutligen när det gällde platsen i Hovsjö så utgick den, då det tilltänkta Sjukhusbygget aldrig blev av, detta byggdes istället som det flesta vet i Huddinge. En ny plats blev senare vattentornet i Västergård. Även där ska ett skalskyddsvärn funnits som uppehållsplats till skydd för personalen vilket idag verkar vara borttaget.

UPPDATERING:

Med hjälp av uppgifter från länsstyrelsen kan man konstatera att personskyddet (1979) för Observationsposten fanns i den intilliggande framskjutna enheten. Mellan observationsplatsen uppe på vattentornet och den framskjutna enheten fanns en permanent telefonförbindelse. Mer om vad en framskjuten enhet är i en kommande artikel.

 

Kommunikation

Länsstyrelsens civilförsvarssektion lämnade specifikationer till Televerket för hur teleinstallationerna skulle utföras. Huvudledningen från telestationen drogs via skyddsrummet och upp i vattentornet. till postkuren.

 

Dessa observationsplatser fanns med i civilförsvarets organisation en bit in på 1990-talet. En officer som ansvarade för flygvapnets luftbevakningskompanier berättar att deras luftbevakningsstationer (LS) normalt inte var grupperade tillsammans med civilförsvarets, men i Södertälje var minst en observationspost från luftbevakningskompaniet grupperad på ett vattentorn och därmed kan man anta att dessa trots allt ändå var samgrupperade.

Idag är allt nedlagt.

 

I ganska nära anslutning till de två vattentornen fanns under mitten av 1970-talet även så kallade framskjutna enheter. Dessa skriver jag om här.