Natten till söndagen den 26 januari 1941 drabbades Svenska Maskinverken i Södertälje av en av stadens mest förödande industribränder. På mindre än tre timmar ödelades ungefär hälften av fabriksanläggningen och hela kontorsbyggnaden. Skadorna uppskattades inledningsvis till tre miljoner kronor – motsvarande flera hundra miljoner i dagens penningvärde.
Branden upptäcktes klockan 22.50 av nattvakten, som vid sin runda märkte att det brann i sprutlackeringen. Larmet gick omedelbart, men elden hade redan fått ett kraftigt fäste och spred sig snabbt genom anläggningen. Vid ankomsten fann brandkåren hela hallen för färdiga maskiner övertänd, och lågorna var på väg in i maskin- och monteringshallen. Ett sammanhängande trätak över båda hallarna gav branden ytterligare fart.
Exploderande färgburkar och brinnande ritningsarkiv
Släckningsarbetet försvårades av extrem kyla – minus 22 grader – och av ideliga explosioner från målarverkstaden där burkar med färg och oljor sprängdes i värmen. I angränsande lokaler exploderade svetsaggregat.
Ritkontorets arkiv med samtliga originalritningar gick förlorat. ”Det mest beklagliga med hela denna olycka är att en hel del av det material som förstörts inte kan ersättas, åtminstone inte på kortare tid än ett par år och kanske inte så länge kriget varar”, sade bolagets direktör Sven Otterbeck. Lyckligtvis fanns kopior av ritningarna, men mycket av det som brann var splitter nytt. Den brunna delen uppgick till cirka 10 000 av anläggningens totalt 24 000 kvadratmeter. Direktören Otterbeck var vid den här tiden också engagerad i Södertäljeortens luftvärnskommitté, och i ett stort antal luftvärnsnålar som förvarades i byggnaden brann upp.
Massiv insats och extrem kyla
Hela Södertäljes brandkår, stadens frivilliga borgarbrandkår och motorsprutor från Stockholm deltog. Även Scania-Vabis egen brandstyrka ryckte in med modern utrustning när en av Liljeholmens motorsprutor frös sönder. Brandmännen fick hugga hål i den tjocka isen vid kajerna för att få vatten ur Saltskogsfjärden.
”Vi hade 75–100 man i arbete… När brandmännen kom från Stockholm var det värsta över, men det var bättre att ha för mycket än för lite folk”, berättade brandchef Nils Österberg. Han betonade att branden hade fått mycket mindre omfattning om det funnits automatiskt brandlarm: ”Man måste – särskilt i nuvarande tider – lägga vikt vid en effektiv bevakning inom industrierna under de tider då arbete ej pågår.”
Avgränsades av brandmur
Vid 01.15-tiden var branden under kontroll, tack vare en brandmur som delade den 300 meter långa byggnaden. Förråd, personvagns- och godsvagnsverkstaden, plåtverkstaden och gjuteriet klarade sig. Bland det räddade fanns 3 000 kilo oljor.
Trots insatsen återstod på morgonen endast rykande ruiner av den brunna delen. Kontorsbyggnaden var totalförstörd, och de cirka 100 tjänstemännen stod utan arbetsplats, skrivmaskiner, telefoner och till och med brevpapper. Av de totalt 750 anställda berördes omkring 340 direkt av branden.
Orsaken förblev oklar
Initialt trodde man att branden startat i målarverkstaden, men direktör Otterbeck menade att den börjat i en tom avdelning som stått oanvänd i två år på grund av råvarubrist. Polisutredningen, där ett 60-tal personer hördes, kunde inte fastställa orsaken. Sabotage uteslöts. Mest troligt var självantändning i kvarglömt trassel, alternativt fel på elektriska ledningar. Kriminaltekniska anstalten fann rester av förkolnat trassel på flera platser.
Brandchef Österberg pekade på bristfälligt byggnadssätt som bidragande orsak till eldens snabba spridning. Otterbeck förklarade att man försökt förbättra brandskyddet sedan hans tillträde 1939, men att ombyggnader och reparationsarbeten försvårats av den höga produktionstakten.
Återstart i begränsad omfattning
Trots den stora förlusten beslutade bolaget att fortsätta alla sina tillverkningar i Södertälje och Söderhamn. Vissa tillbyggnader och nyanskaffningar av maskiner planerades, men en helt ny maskinverkstad kunde inte byggas i Södertälje på grund av krigstidens brist på tunga maskiner.