Riksdagen bestämde under våren 1982 att kommunerna skulle ta över ledningen av civilförsvaret på lokal nivå under beredskap och i krig samt planläggningsansvaret. I riksdagsbeslut 1984 ändrades civilförsvarslagen för att 1982 års försvarsbeslut skulle kunna genomföras. I propositionen 1984/84:49 lämnas riktlinjer hur planläggningen skulle gå till. Regeringen framhöll att samordningen inom totalförsvaret för befolkningens och samhällsverksamhetens överlevande skulle kunna säkerställas under kriser och krig. Kommunstyrelsen skulle vara den högsta civila totalförsvarsmyndigheten på lokal nivå
Kommunen var nu skyldig att i fredstid vidta förberedelser för att under beredskap och i krig kunna upprätthålla viktig verksamhet. I förutsättningarna som angavs av regeringen 1986, räknade man med att ett framtida krig i Europa troligen skulle ske med konventionella vapen. Det fanns dock i beaktande att ABC-stridmedel kunde användas. Förutsättningarna var också att totalförsvaret skulle hinna få en politisk förvarning, och vara mobiliserat innan krigshandlingar mot sverige skulle inledas. Hög beredskap mot överraskande angrepp skulle eftersträvas. Kommunen skulle också vidta åtgärder för att krigsviktig verksamhet kunde genomföras även under fientlig bekämpning. Risken mot sabotage skulle beaktas.
Då den nya civilförsvarslagen trätt i kraft första januari 1987, skulle ett omfattande planläggningsarbete finnas färdigt hos kommunen nämligen; Ledningsplan, informationsplan, skyddsplan, räddningsplan och personal och underhållsplan för civilförsvarsorganisationen. Utöver detta skulle planer finnas för socialtjänsten, miljö- och hälsoskydd, livsmedelshygien och veterinärverksamhet, skolverksamhet, kollektiv utspisning, kristidsförvaltning, elförsörjning, gas och värmeförsörjning, vattenförsörjning och avlopp, gatu och vägunderhåll, avfallshantering, sotningverksamhet och hamnrörelse. Lagen fick redan från 1985 tillämpas, så att kommunerna skulle hinna upprätta och anta planerna före utgången av 1986.
Södertälje kommun hade ett planeringskontor, som tillsammans med alla kommunala förvaltningar arbetade med den omfattande beredskapsplanläggningen. De flesta skulle vara klara till våren 1986 och därefter behandlas i resp. facknämnd innan semestern. Under hösten samma år behandlades planerna i kommunstyrelsen för att sedan fastställas i kommunfullmäktigen före 1987. Försvarsenheten på Länsstyrelsen i Stockholms län förutsåg redan innan arbetet var klart, att vissa av planerna inte skulle vara helt klara eftersom tillräckligt underlag saknades. Beredskapsplanerna skulle då fastställas i ”befintligt skick”.