När andra världskriget avslutades stod Sverige inför en ny verklighet. Det luftvärnssystem som byggts upp kring huvudstaden under beredskapsåren behövde snabbt avvecklas, ställas om eller tas om hand. Men vad mötte de officerare som sommaren och hösten 1945 inspekterade de många luftvärnsställningarna i Stockholm? En rapport från Kungliga Stockholms Luftvärnsregementes mobiliseringscentral (Lv 3 mobc) visar en besvärande bild av oreda, vanvård och försummelse.
Förfallet efter beredskapsåren
I september 1945 skrev chefen för Lv 3:s mobiliseringscentral, kapten Bertil Magnusson, en rapport till Kommendantsstaben i Stockholm. Han hade då endast några månader tidigare tillträtt sin befattning och först nu hunnit besöka delar av de omkring 125 luftvärnsställningar som tillhörde Lv 10 men som övertagits av Försvarsområdesstaben (Fo 44–45).
Situationen var långt ifrån tillfredsställande. Barackerna stod i många fall olåsta, invändigt smutsiga med krossade fönsterrutor och skräp runt omkring. Vid flera av kanonvärnen hade skyddstaken förfallit och dörrarna saknades. De viktiga skyddsplåtarna över monteringsplatserna för luftvärnskanonerna låg inte alltid på plats och hålen för fastsättningsbultarna var inte infettade, vilket riskerade rostskador som kunde försvåra en snabb återställning av eldställningarna.
Även ammunitionsförråden lämnade mycket att önska. Där fanns fortfarande rester av motyl (myggmedel) och annan materiel. Telefonapparaterna hade visserligen samlats in, men det elektriska ljuset var inte överallt frånkopplat. Grindar stod öppna och stora mängder taggtråd låg kvar, obevakade. Till och med expeditionshandlingar – inklusive delar av Lv 10:s regementsbokföring – låg kvarglömda i olåsta baracker.
Kvarglömd materiel och långsam städning
Vid inspektionen fann Magnusson stora mängder kvarlämnad materiel: träull i balar, vattentunnor, hydroforer, köksutrustning som alfakök, brandredskap och byggmaterial. Samtidigt inventerade regementet ved, kol och koks, varav delar skulle säljas till Bränslekommissionen.
En mindre arbetsstyrka under löjtnant Ebenfelt arbetade redan med att rensa upp i ställningarna. Men med tio man beräknades det ta tre till fyra dagar att sanera en ställning – en takt som skulle kräva mer än ett års arbete för att gå igenom alla. Magnusson konstaterade torrt att detta inte var ändamålsenligt och att ansvaret annars riskerade att falla tillbaka på både försvarsområdesbefälhavaren och honom själv.
Förslag till åtgärder
I sin rapport lade Magnusson fram en rad konkreta förslag för att bringa ordning i luftvärnsställningarna:
Snabbinsats med mindre styrka
En sergeant vid mobcentralen skulle ges uppdrag att med tio man snabbt resa runt till alla ställningar. Uppgiften var att samla in all kvarglömd materiel, handlingar och utrustning och lägga upp det centralt vid två depåer: strålkastarlägrets baracker vid Örbyförrådet (södra fronten) och luftvärnsbatteriet vid Bromma (norra fronten). Baracker och grindar skulle tillfälligt låsas och kanonbäddningarna konserveras med fett.
Större renhållningsinsats
Magnusson föreslog också att en betydligt större styrka skulle ställas till förfogande: en officer, en underofficer, sex underbefäl, sju chaufförer, 36 man samt fordon. Dessa sex renhållningsgrupper skulle under löjtnant Ebenfelts ledning rengöra, skura och reparera barackerna, samla ihop skrot och virke, bränna värdelöst material samt nedmontera baracker och torn på strategiska platser som Slussen, Frihamnen och Esselteområdet där de inte längre ansågs behövas.Dessutom skulle kvarstående hyresfrågor lösas och nya kontrakt upprättas där det var aktuellt. När en ställning väl var iordningställd skulle den överlämnas till Försvarsområdesstaben för fortsatt förvaltning.
Brådska inför vintern
Magnusson underströk i rapporten att ärendet var brådskande. Den kalla årstiden närmade sig, och om inte ställningarna hann rengöras och säkras innan dess skulle arbetet bli betydligt svårare. Med den föreslagna organisationen beräknade han att hela arbetet kunde vara slutfört inom två månader.
Ett stycke försvarshistoria
Rapporten från september 1945 ger en tydlig inblick i den övergångstid som följde efter krigsåren. Luftvärnet kring Stockholm hade byggts upp i rekordfart för att möta hotet från luften, men när faran väl blåst över stod hundratals ställningar kvar – fyllda med materiel, baracker och improviserade installationer. Att städa upp efter beredskapens massiva försvarsinsats blev en logistisk utmaning i sig.
Kapten Bertil Magnussons noggranna redogörelse visar inte bara på bristerna i ordning och ansvarstagande, utan också på den organisatoriska kraftsamling som krävdes för att återställa ordningen. Det är en påminnelse om att även freden krävde resurser, disciplin och handlingskraft.