Allmänt om skyddsrum

I byggnadschef Torsten Johnson utlåtande från 1938 beskrevs förutom skyddsrummen för luftskyddsledning att fyra stycken offentliga skyddsrum skulle byggas och att de skulle vara avsedda att skydda allmänheten, med en placering i nära anslutning till  livligt trafikerade gator, torg och andra öppna platser. Luftskyddsinspektionens rekommendationer var att offentliga skyddsrum helst skulle vara insprängda i berg. För Södertäljes del planerades för ett större, som skulle vara fullträffsäkert i berg (badparken) och tre mindre friliggande normalskyddsrum.

I stadens äldre byggnader fanns också byggplaner för närmare 500 stycken så kallade enskilda normalskyddsrum, i husens källare där bjälklagen skulle förstärkas med stålbalkar och armerad betong.

När det gällde stadens ytterområden så bedömdes att man skulle hinna med att utrymma, och därför planerades det inte för några skyddsrum.

I början av år 1940 skrev landshövdingen i Stockholms län, Karl Levinson att den senaste tidens krigshändelser i utlandet medfört att luftskyddsinspektionen anhållit om länsstyrelsens medverkan för att påskynda uppförandet av allmänna skyddsrum, det vill säga skyddsrum för personer som omhändertas vid allmänna hjälpplatser samt för gatutrafikanter.

Länsstyrelsen riktade därför en ”allvarlig vädjan” till stadsfullmäktige i Södertälje att skyndsamt vidta åtgärder för att tillgodose behovet av skyddsrum. Eftersom kostnaderna för sprängningsarbetena blev mindre än man trott, så kunde luftskyddsnämnden utöka antalet skyddsrum bland annat med ett på skolgården till Torekällskolan. Luftskyddsnämnden köper också in 45 meter betongrör till en kostnad av 138 kronor för placering som splitterskydd på Brända tomten (Turingelunden) samt i närheten av landsvägsbrons östra landfäste.

Man måste ha i beaktande att antalet invånare under år 1940 i Södertälje stad, endast var 15 870 personer. De faktum att man kunde vid den här tiden kunde erbjuda 10 980 stycken skyddsrumsplatser måste anses som lyckat.