Einar Sporrong var luftvärnschef i Stockholm under åren 1939-1945. I en redogörelse som han lämnade år 1946 beskriver han det arbete som utfördes under beredskapsåren inom Stockholms territoriella luftvärn, för att göra det bättre rustat att lösa sina uppgifter inom luftförsvaret och markförsvaret av Stockholm.
I texten används termerna ”Stockholms territoriella luftvärn” och ”A 401” parallellt med varandra. ”A 101” och ”Lv 10” används när det är nödvändigt för sammanhanget. ”A 401” var regementets officiella namn mellan den 1 april 1940 och den 30 juni 1944 och det blev i praktiken dess smeknamn. Termen ”strlkomp” används, även om det ursprungligen kallades ”strlktropp”.
förhållandena vid beredskapens början
Fram till införandet av 1936 års härordning bestod Stockholms territoriella luftvärn av fyra 7 cm luftvärnsbatterier av modell m/18, en 7 cm luftvärnsbatteri av modell m/27-30 samt några strålkastarkompanier med 120 cm strålkastare.
Med införandet av 1936 års härordning införskaffades 7 cm luftvärnsbatterier av modell m/36, 40 mm luftvärnsautomatkanontroppar och strålkastarkompanier med 150 cm strålkastare. Den äldre materielen behölls tills ny modern materiel kunde ersätta den, vilket skedde under beredskapsåren.
När beredskapen började i september 1939 organiserades hela det dåvarande Stockholms territoriella luftvärnet, A 101. Det bestod av regementsstab med luftvärnscentral, fem divisionsstaber, fjorton luftvärnsbatterier, elva 40 mm luftvärnsakantroppar och åtta strålkastarkompanier.
Cheferna för regementet och divisionerna var officerare på statlig lön eller tidigare officerare på statlig lön, och alla hade utbildning inom luftvärn. Cheferna för batterierna var dels officerare med luftvärnsutbildning på statlig lön eller tidigare officerer med sådan utbildning, dels reservofficerare med begränsad luftvärnsutbildning och dels landstormsofficerare med luftvärnsutbildning. Subalternofficerarna i batterierna var oftast landstormsofficerare.
Vid 40 mm och strålkastarkompanierna fanns reservofficerare med begränsad luftvärnsutbildning, landstormsofficerare, underofficerare, landstormsunderofficerare och i ett 40 mm kompani fanns en statlig furir. Truppen bestod av yngre värnpliktiga som hade utbildats i luftvärnstjänst i Karlsborg sedan 1928 och i Stockholm sedan 1937, samt värnpliktiga från ersättningsreserven som i princip saknade tidigare militär utbildning. De sistnämnda fick en veckas luftvärnsutbildning i Karlsborg hösten 1938.
Officerare (tidigare officerare och reservofficerare från artilleriet), underofficerare och underbefäl för de senare värnpliktiga hade fått en veckas luftvärnsbefälsutbildning i Karlsborg före trupputbildningen. Karlsborgsutbildningen, som ägde rum hösten 1938, hade mycket begränsade resurser och lärare, och vädret var inte alltid gynnsamt. Därför kunde den inte erbjuda omfattande luftvärnsutbildning.
Stockholms territoriella luftvärn hade inte heller fullständigt utbildade luftvärnsenheter vid början av september 1939, utom några få 40 mm troppar som hölls intakta av de kontingenter som nyligen hade utbildats i Stockholm. Regementet A 101 hade endast två instrumentmakare, några pjäsmekaniker och några strålkastarelektriker. Det fanns även ett begränsat antal avståndsmätare och lyssnare.
Platser för stridsställningarna hade noga planerats och förberetts. Platser för kanoner och strålkastare var rekognocerade, förutom för ett par 40 mm troppar som senare flyttades till nya positioner. Varje luftvärnsbatteri, 40 mm tropp och strålkastarkompani hade direkta telefonlinjer till luftvärnscentralen. Inom strålkastarkompanierna fanns ett kompaninät.
| År 1939 | lvbatt | lvakantr | strlkkomp |
| 2/9 | 1 | 4 | 1 |
| 3/9 | 2 | 4 | 1 |
| 4/9 | 1 | 1 | – |
| 5/9 | 1 | – | 4 |
| 6/9 | 3 | – | – |
| 7/9 | 5 | 1 | 1 |
| 8/9 | – | – | 1 |
| 9/9 | 1 | – | – |
| 25/9 | – | 1 | – |
| S:a | 14 | 11 | 8 |
Denna eld- och lysberedskap var nog i en del fall tvivelaktig, vilket framgår av anmärkningar, som gjordes vid ÖB:s inspektion 26/9 av en del förband, då vid somliga av dem instrument var ojusterade, felorienterade, inte horisonterade och vad beträffar centralinstrumenten ur funktion.
Många ställningar var inte i erforderlig grad röjda, varför eldgivning av denna anledning blivit avsevärt inskränkt.
Värn och ammunitionsmagasin saknades helt. Tältplatser var rekognoserade i ställningarnas närhet, i en del fall dock så långt från pjäser och instrument, att en tvåminuters beredskap inte kunde upprätthållas. Det var tur, att vädret var vackert, annars hade några tältplatser belägna på slutna skålformar ganska snart kommit under vatten. Bortsprängning av” trösklar” började efter omkring två veckor. Förläggning i eldade kvarter behövde därför ordnas för den personal, som inte var i beredskap, på längre avstånd från stridsställning, i allmänhet inom 1 500 meter. Efter ett par veckor fick varje man en filt.
Inryckningen
Själva inryckningen och organiseringen var mycket väl planlagd av lvofficeren vid Östra militärområdet, dåvarande kaptenen B. Magnusson, och gick i lås, där befäl inställde sig i god tid och kunde ta hand om sin trupp. En del förbandschefer hade förövrigt varit inkallade en vecka förut för att i detalj sätta sig in i organisationsarbetet.
I ett strålkastarkompani, som hade lång marsch från Stockholm, inställde sig varken chef eller ställföreträdare under de första dagarna. En i luftvärnstjänst helt outbildad officer fick ta befälet över detsamma och leda dess uttransport. Manskapstransporter från inmönstringsplatser till fältförråd, transporter från detsamma till stridsställningar gick bra. Hade de störts av fientligt flyg, hade givetvis uttransporterna tagit längre tid.
Förråden med sina anhopningar av personal och materiel skyddades genast vid organiseringen av 40 mm lvakantroppar, som senare omgrupperades till ordinarie stridsställningar. Förplägnad var ordnad genom att tillagad proviant erhölls från Konsum m fl affärer eller genom luftvärnslottornas försorg.
Den 7:e september kungjordes på regementsorder, att eldgivning tillsvidare inte fick äga rum, då förbindelserna med lvc inte fungerade på alla platser. Först den 14:e september meddelades bestämmelser för eldöppnande med varningseld i vissa fall åtföljd av verkningseld – under neutralitetsvakt. Halva antalet batterier åt gången hade från den 20:e september en pjäs och Cinstr i två minuters beredskap, i övrigt skulle förbanden senast inom tre timmar vara eldberedda (lysberedda). Den 11:e september togs tillfälligt en 40 mm lvakantropp ur regementet för utbildning i sjötransporttjänst.
I de fall förbanden hade chefer, som kunde och ville ta hand om dem, ordnades utbildning samt att man byggde provisoriska värn och ammunitionsmagasin. Där målmedvetet arbete kom i gång, var andan god. I andra fall var nog mentaliteten sådan, att det hela ansågs tämligen onödigt, ty kriget kunde ju inte blir så långvarigt och varje inkallad, såväl befäl som menig, ville av många skäl, särskilt ekonomiska, bli fri från militärt tvång och hem till sin borgerliga gärning och sin familj.