Fredagen den 27 februari 1942 drabbades Södertälje av en av de mest förödande järnvägsolyckorna i stadens historia. Vid 18-tiden kolliderade ett backande lokaltåg från Södertälje Södra med ett växeltåg som felaktigt satts ut på samma spår strax före Södertälje Central. Olyckan resulterade i en våldsam brand och krävde fyra människoliv.
Kollisionen i skymningen
Det backande lokaltåget hade just passerat klarsignalerna i kurvan mot centralstationen när kollisionen inträffade. Sikten var helt skymd och föraren hade ingen möjlighet att upptäcka växeltåget i tid. Vid sammanstötningen i cirka 40 kilometers hastighet splittrades tre av de äldre trävagnarna fullständigt. Virrvarret av trä, metall och passagerare förvandlades på sekunder till ett eldhav, då vagnarnas gasbelysning fattade eld och gasbehållarna exploderade.
Flammorna sköt flera tiotals meter upp i luften och syntes över hela Södertälje. Vittnen berättade om ett dån, följt av en bländande eldskens som snabbt spred sig över bangården. Trots att brandkåren anlände omgående dröjde det två timmar innan lågorna kunde släckas helt.
Dramatiska ögonvittnesskildringar
Några passagerare lyckades med nöd och näppe ta sig ut. 17-årige Karl Lennart Larsson överlevde genom att krypa fram ur spillrorna, medan hans kamrat Sven Gösta Armandt ropade på hjälp inifrån den brinnande vagnen men aldrig hann räddas.
Lokföraren på det backande tåget, John Axel Dohlin, klarade sig med hjärnskakning. Han vittnade senare om att alla signaler hade visat ”klart in” och att olyckan var omöjlig att undvika i den skymda kurvan.
Röjningsarbetet
När branden väl var släckt möttes räddningsarbetarna av en fasansfull syn. Vagnarna var förkolnade stålskelett, och i spillrorna fanns kropparna av de förolyckade. Under natten och det påföljande dygnet pågick ett omfattande röjningsarbete där både järnvägspersonal och luftskyddsmanskap deltog. Spåren rensades först vid 14-tiden dagen därpå, och trafiken kunde återupptas.
De omkomna – unga liv och familjefäder
Efter identifieringsarbetet stod det klart att fyra människor miste livet i katastrofen:
- Gunnar Bärland, 15 år, studerande från Södertälje.
- Sven Gösta Armandt, 18 år, tidningsbud och son till en järnvägstjänsteman i Södertälje.
- Stig Erik Sjögren, 23 år, värnpliktig sergeant från Nyköping, känd tävlingssimmare.
- Knut Olof Flodkvist, 60 år, handlare i Södertälje, maka och åtta barn efterlevande.
Identifieringsarbetet var mödosamt eftersom lågorna hade förintat det mesta av kläder och tillhörigheter. I Flodkvists fall blev en halvbränd slips och ett par glasögon avgörande.
Orsaken och skulden
Utredningen slog fast att olyckan orsakats av växlingsfel. Växlingsledaren, en ung man vid namn Ryd, erkände under förhör att han inte försäkrat sig om att spåret var fritt och att han förbisett att tåget från Södertälje Södra ännu inte anlänt. Han tog på sig hela ansvaret och ställdes inför rätta för tjänsteförsummelse.
Lokförarna friades helt från skuld – de hade agerat i enlighet med givna signaler och reglementet.
Katastrofen som kunde ha blivit ännu värre
Olyckan blev trots allt inte så omfattande som den kunde ha varit. Just innan hade merparten av resenärerna från Eskilstunatåget hunnit byta till ett Stockholms-tåg, vilket räddade uppemot 300 människor från att befinna sig på det ödesdigra lokaltåget. Hade olyckan inträffat några minuter tidigare kunde Sverige ha bevittnat en av landets allra värsta järnvägskatastrofer.
Begravningar och nationell sorg
Söndagen efter olyckan flaggade Södertälje på halv stång. I stadens kyrka jordfästes handlaren Knut Olof Flodkvist, medan Gunnar Bärland och Sven Gösta Armandt fördes till vila i gravkapellet på den nya kyrkogården. Ceremonierna samlade stora skaror, och Statens Järnvägar deltog med officiella representanter och kransnedläggning.
Kontraktsprosten Knut Garde betonade i sitt tal att den landsomfattande sorgen över olyckan visade att Sverige, trots världskrigets fasor, fortsatt höll människovärdet högt.
Vid Bärlands bår talade rektor Henrik Jörlander för Södertälje läroverk, klassföreståndaren samt representanter från musikföreningen, scoutkåren och missionsförsamlingens pojkavdelning. Fyra fanor bars i processionen och folkskolans gossorkester spelade.
Vid Armandts jordfästning deltog en representant för Svenska Pressbyrån och kyrkoadjunkt Axel Lundberg påminde om att han själv konfirmerat den unge mannen några år tidigare. Många av Armandts konfirmandkamrater hade infunnit sig för att ta farväl.
I Nyköping jordfästes sergeant Stig Sjögren under stor anslutning. Kyrkoherde Sven Ydén talade över orden ”Min själ är djupt bedrövad”. Regementets representanter, bland dem löjtnant Å. S. T. Höijer, lade ner kransar, liksom Statens Järnvägar genom trafikinspektör G. Mihnoss.
Eftermäle
Tågkatastrofen i Södertälje 1942 etsade sig djupt i stadens minne. Den belyste faran med äldre trävagnar och föråldrad gasbelysning, samtidigt som den visade hur en enskild felbedömning i växlingsarbetet kunde leda till förödande följder.
För de drabbade familjerna blev sorgen livslång. Begravningarna blev en manifestation av medkänsla och samhörighet, där skola, kyrka, arbetsplatser, regemente och järnvägens folk förenades i sorgen. Olyckan blev ett av Södertäljes mörkaste ögonblick – men också en påminnelse om stadens styrka i krisens stund.