År 1939 lät Statens Reservförrådsnämnd anlägga en lagerplats under vatten i Södertälje för stenkol. Eftersom stenkol fortlöpande oxiderar vid vanlig lagring, minskade kolens värmevärde och därmed dess ekonomiska värde över tid. Dessutom fanns det en ständig risk för brand vid lagring på land, vilket krävde en relativt snabb omsättning av stenkolslager och gjorde lagerhållningen dyr, trots låg hyra. Den praktiska hanteringen av större lager var också en utmaning. För att undvika dessa problem hade det tidigare föreslagits internationellt att lagra stenkol under vatten.
Man beslutade att testa denna metod och satte vissa krav för en lämplig lagringsplats: en stabil, jämn sandbotten, skydd mot vind och vattenströmmar samt ett djup som kunde ta emot större fartyg. Efter omfattande undersökningar, bland annat vid Stäket norr om Stockholm, visade det sig dock att ingen av platserna var direkt användbar. Därför beslutades det 1939 att iordningställa ett kolupplag i Ekensbergsviken i Mälaren, vid Södertäljes inlopp.
Avtal med Södertälje stad
Ett avtal mellan Södertälje stad och Statens reservförrådsnämnd tecknades 1939 som gav nämnden rätt att använda ett markerat vattenområde inom stadens hamnområde i Mälaren för kolupplagring fram till 1959, med möjlighet till förlängning. Nämnden fick rätt att muddra lera, grus och sand för att förstärka botten inom området, samt använda ytterligare mark längs östra Mälarstranden om behov uppstod, i enlighet med stadens anvisningar. För denna mark skulle nämnden betala en avgift på 2 kr per kvm.
Kollaget fick inte överstiga 3 meter under lågvattenytan, och nämnden kunde inringa området med skyddslänsar som skulle tas bort vid avtalsperiodens slut. För lagrad kol betalade nämnden halv hamnavgift enligt stadens taxa, men minst 10 öre per ton. Om nämnden ville fortsätta använda området efter 1959 och uppnådde ett årligt kolupplag om 50 000 ton under en 5-års period, skulle området vara kostnadsfritt. Om hamnavgifterna understeg målet, skulle nämnden täcka mellanskillnaden.
Vid avtalets upphörande skulle området återställas till staden utan skyldighet för nämnden att ändra botten eller markslänter. Staden tog inget ansvar för områdets användning eller tredje parts rättigheter men lovade att bistå i eventuella förhandlingar om tvister.
SKApande av lagringsplatsen
För att skapa en säker lagringsplats för kol i viken söder om Ragnhildsborg utformade man ett tekniskt förslag. Först skulle lerlagret muddras bort för att förhindra att kolet blandades med slam och lera, vilket även ökade det användbara lagringsutrymmet. Genom att muddra botten till en jämn, horisontell yta på 12 meters djup (motsvarande -8 i relation till Stockholms slusströskel) skapades en stabil bas. På områden där lerlagret låg djupare än -8 muddrades det till -10, och därefter fylldes en 2 meter tjock gruslager på, för att förhindra uppblandning med slam även här och för att jämna ut trycket på leran under gruset.
Genom denna konstruktion, med en botten av horisontellt grus, skulle kolet kunna hållas rent vid upptagning – åtminstone ner till en meters djup från gränsen mellan kolet och gruset. Den sista metern skulle sannolikt blandas med grus vid upptagningen och därmed ha ett lägre värde. Att förbereda botten ytterligare, exempelvis med ett tunt lager undervattensbetong, ansågs vara för kostsamt och inte ekonomiskt motiverat, då kostnaden för bottenförberedelsen skulle överstiga värdet av den lägre kollagret.
För att förhindra att leran under gruslagret gled ut mot djupare delar av viken eller farleden på grund av trycket från kollagret, planerades att muddra ner till större djup och att fylla på kraftiga grusbankar. Dessa bankar placerades dels mellan två holmar längs vikens västra sida och dels tvärs över vikens mynning, där leran sträckte sig till över 12 meters djup. Detta gav tillräcklig stabilitet för att motverka utglidning eller sättning av kolupplaget, samtidigt som grusbankarna låg djupt nog för att tillåta obehindrad transport med fartyg till och från upplaget.
Samtidigt utfördes ytterligare borrningar i viken vid Ragnhildsborg, som också ligger inom hamnområdet. Vid en inspektion av platsen informerade hamnkapten Karlsson att stadens hamnstyrelse inte hade några invändningar mot kolupplag i Ragnhildsborgsviken. Tvärtom ansågs sådan lagring vara intressant för staden då det skulle innebära inkomster i hamnavgifter och skapa fler arbetstillfällen för hamnarbetare. Stadens ombudsman bedömde även att de privata tomter som låg längs vikens östra strand saknade vattenrätt, vilket skulle underlätta området för kollagring utan juridiska komplikationer. Det visade sig att strandrätten i vikens inre del sannolikt tillhörde fastigheten Karlsberg, som är en avstyckning från Ragnhildsborgs egendom. Området vid stranden var obebyggd och bestod av en skogbevuxen sandås.
för detta ändamål. Nödvändiga muddringsarbeten för att skapa önskat vattendjup och bottenstandard anförtroddes Vattenfallsstyrelsen, och arbetet påbörjades hösten 1939, med ett avbrott under vintern, och fortsatte sedan under 1940.
PÅFYLLNING AV STENKOL
Lagerplatsen, som hade kapacitet för cirka 225 000 ton stenkol, började dock inte användas förens år 1949 på grund av den låga kolimporten. År 1950 fylldes lagret med stenkol med hjälp av pråmar.
I mitten av 1980-talen började Överstyrelsen för ekonomiskt försvar, som myndigheten nu kallades, att sälja av sina lager av stenkol som var av polsk ursprung runt om i Sverige. T. ex. såldes år 1985 409 836 ton från åtta olika lager runt om i Sverige till E F O Oil AB i Stockholm till ett värde av 88 miljoner kronor.
Lagret i Södertälje som fylldes upp 1950 bestod av 183 000 ton kol och såldes av Överstyrelsen för ekonomisk beredskap år 1990 till Söderenergi för 50 miljoner kronor. Söderenergi sålde en del av detta (55 000 ton) till ett kraftvärmeverk i Västerås. Först fraktades det med båt till en mellanstation i Mälaren där det behandlades och torkades. Man hade dock problem med slam och kvicksilver som förorenat kolet, men Söderenergi hittade ett sätt att ta upp kolet utan att få utsläpp.
Oklart om resten såldes eller eldades upp i det egna värmeverket, man hade tydligen problem att få användning för det då det var av dålig kvalitet och kvicksilverhaltigt.