Elkraftförsörjningen intog en särställning i beredskapsplaneringen. Elektriciteten var en grundläggande förutsättning för såväl militär verksamhet som för samhällets civila funktioner: industriell produktion, transporter, signal- och sambandsmedel, vattenförsörjning, sjukvård och förvaltning. Samtidigt innebar ett fungerande elsystem att en angripare snabbt kunde tillgodogöra sig samma resurser. Elkraften betraktades därför som ett strategiskt system som måste kunna kontrolleras, begränsas och – i yttersta fall – slås ut.
Redan under år 1941 upprättades planer för elkrafturkoppling och förstöring inom försvarsområdet. Dessa tidiga planer låg till grund för de mer systematiska ordningar som fastställdes efter oktober 1942 och som därefter reviderades under krigsåren. Planeringen visar tydligt att elkraften inte sågs som ett enskilt objekt, utan som ett sammanhängande tekniskt nätverk där åtgärder måste samordnas noggrant för att få avsedd verkan.
Efter 1942 formaliserades elkraftplaneringen genom en tydlig geografisk indelning. Försvarsområdet delades in i två huvudblock för kraftförsörjningen: Motalablocket och Älvkarlebyblocket. Dessa block delades i sin tur upp i särskilda urkopplingsområden, numrerade i en fast ordning. Indelningen redovisades på särskilda kartor och utgjorde grunden för all ordergivning och verkställighet.
För varje urkopplingsområde upprättades detaljerade tabeller som angav vilka åtgärder som skulle vidtas. Där specificerades om kraftstationer skulle stoppas, maskiner tas ur drift eller linjedelar brytas. Tabellerna angav även vem som skulle ta emot ordern och vilken funktion eller organisation som ansvarade för genomförandet. På detta sätt skapades en entydig och snabb orderkedja, där risken för missförstånd eller improviserade beslut minimerades.
Urkoppling var den primära åtgärden. Genom att selektivt slå ifrån strömmen i utpekade områden kunde elkraften nekas en angripare, samtidigt som den egna sidan behöll möjlighet att styra och vid behov återta funktioner. Förstöring av anläggningar betraktades som en sista utväg, men även denna var i detalj förberedd. Särskilda tabeller angav vilka kraftstationer och anläggningsdelar som vid behov skulle sättas ur funktion för att åstadkomma ett mer långvarigt bortfall.
Planeringen präglades av tydliga begränsningar och krav på samråd. Vissa urkopplingsområden fick inte kopplas bort utan medgivande från högre militär chef, och där så var möjligt skulle åtgärder föregås av samråd med luftskyddsorganisationen samt berörda stads- och lokala myndigheter. Detta speglar den känsliga balans som måste upprätthållas mellan militära behov och civila skyddsintressen. Ett ogenomtänkt bortfall av elkraft kunde få allvarliga konsekvenser för befolkningen, inte minst i städer och industriområden.
Elkraftsurkopplingen var därför inte tänkt som ett grovt eller urskillningslöst ingrepp, utan som ett finmaskigt styrmedel i beredskapen. Genom tydlig indelning, förberedda beslutsunderlag och noggrant reglerad ordergivning skapades möjligheten att snabbt anpassa åtgärderna efter lägets utveckling.
Sammanfattningsvis visar elkraftplaneringen ett försvar som betraktade energiförsörjningen som en strategisk nyckelresurs. Elkraften skulle i första hand kontrolleras och styras, men om situationen så krävde även kunna offras. På så sätt blev elkraftsurkopplingen ett centralt verktyg i totalförsvaret – ett medel för att begränsa en angripares handlingsutrymme, vinna tid och skapa förutsättningar för fortsatt försvar och motstånd.