Berättelsen fortsätter här med några från Södertälje hemvärn utvalda händelser under senare delen av 1942. Läs även tidigare delar I, II, III, IV V och VI.
Sommaren 1942 målade hemvärnschefen Sten Simonsson upp en tydlig bild av vardagen för Södertälje hemvärn i en artikel i tidningen Hemvärnet. Där betonade han att förbandens styrka aldrig kunde bli större än de enskilda männens skicklighet:
”Utan högt driven personlig färdighet hos varje enskild hvman i terrängens utnyttjande vid skyddsställnings och eldställnings intagande, god skjutskicklighet och prima kondition att snabbt och säkert förflytta sig i terrängen kommer hvförbandet – omgången, gruppen, plutonen – aldrig att kunna göra sig gällande, när det blir allvar.”
Vägspärrarna – från motvilja till fyra arbetslag
Samtidigt var verkligheten mer komplicerad än vad som framstod i tidningsspalterna. Att få hemvärnsmännen att frivilligt ställa upp på det tunga arbetet med vägspärrar i järn och betong visade sig svårt. Först när ersättning på 150 kronor per spärr erbjöds uppstod en oväntad entusiasm – plötsligt stod fyra fulltaliga arbetslag redo att hugga i.
I slutet av augusti skickade Simonsson räkningen för de utförda arbetena till Stockholms försvarsområdesstab. Fundament till spärrar hade då gjutits vid St. Ritorp, Borgå, Stenbrink och Bränninge. De cirka tre meter breda hindren, av typen lätta bilspärrar, skulle kompletteras med en överbyggnad av järnbalkar – konstruerade för att snabbt kunna monteras vid ett hot.
Simonsson konstaterade krasst i en skrivelse till hemvärnsofficeren övlt. Sandmark i Stockholm:
”Människonaturen äro sådan att den i allmänhet väljer den breda vägen.”
Kampen om hemvärnsmännens tid
För hemvärnet var konkurrensen om manskapets engagemang en ständig kamp. Många deltog i andra beredskapsorganisationer, och därtill kom egnahemsbyggen, övertidsarbete och skiftgång. Den obligatoriska övningstiden på 50 timmar per år såg Simonsson som alltför knapp – ”inte ens hälften av det som behövde övas rymdes däri”. Hans lösning blev att koncentrera de militära övningarna till vår och höst, och låta fältidrott och skytte dominera under sommarhalvåret.
Men problemet kvarstod: endast hälften av de cirka 120 hemvärnsmännen tog uppgifterna på allvar, och av dessa bedömde Simonsson att bara 25–30 man hade tillräcklig fysik.
Hundarna på Tältet*
Ett ljusare inslag var försöket med tjänstehundar. Under polisman E. Löfgrens ledning hölls en kurs på Tältet två kvällar i veckan mellan september och oktober 1942. Totalt 20 timmar utbildning gav goda resultat: tre schäfrar från Södertälje och två från Huddinge utvecklades väl. Rönninges hundar dök dock aldrig upp. Hundarna och deras förare skulle därefter fortsätta träningen på egen hand och delta i kommande övningar.
*Tältet
Plats: Område söder om Södertälje centrum, på den öppna marken vid kanalen mellan Maren och Igelstaviken (ungefär där Täljebadet senare byggdes).
Ursprung: Användes från 1500-talet som rast- och tältplats för soldater på marsch.
Namn: Kom av att militärerna slog upp sina tält där – ”Tältet” blev det folkliga namnet.
Förändringar: Området minskade när nya slussen byggdes på 1920-talet och fick nytt liv med Täljebadet 1964 och nuvarande Sydpoolen.
Det frivilliga försvarets dag
Den 4 oktober 1942 arrangerades det frivilliga försvarets dag i Södertälje – ett storslaget evenemang som Simonsson låg bakom. Kungl. Södermanlands pansarregemente (P 3) deltog med två stridsvagnar, och publiken fick se ett uppvisningsanfall. Ett beställt stridsflygplan kom dock för tidigt och följde inte planerade manövrar, vilket störde upplägget. ”Den osakkunniga publiken märkte till all lycka ej så mycket av detta”, skrev Simonsson senare, nöjd med att helheten trots allt blev en succé.
Till dagen gavs även ut en liten skrift, Södertälje i beredskap, i 6 500 exemplar. Den beskrev de tretton organisationer i staden som bar upp beredskapsarbetet – från landstorm och lottakår till scouter och Röda korset.
Luftskydds- och hemvärnsövning i november
Den 10 november 1942 genomfördes en större samövning mellan luftskyddet och hemvärnet. Förutsättningen var ett simulerat krigstillstånd, där fienden landstigit och förbanden i Södertälje skulle försvara strategiska mål. Hemvärnsplutonerna fick order att inta telegrafstationen, posten, slussholmen och slussen – allt för att förhindra sabotage eller undanplockning av värden. För att undvika olyckor fick allmänheten inte veta mer än det som stod i pressens annonser.
Ny hemvärnskrets
Den 1 oktober 1942 bildades Södertälje hemvärnskrets. Tidigare hade området ingått i Södertörns hemvärnskrets, men nu organiserades en ny struktur som omfattade fyra hemvärnsområden. Beslutet var preliminärt i väntan på Kungl. Maj:ts fastställande av rikets militärterritoriella indelningar, som trädde i kraft den 1 mars 1943.
| Södertälje hvk nr 442 | Omfattning: |
| 442:1 Vårdinge hemvärnsområde | Vårdinge, Överjärna och Ytterjärna socknar |
| 442:2 Turinge hemvärnsområde | Turinge socken |
| 442:3 Södertälje hemvärnsområde | Södertälje stad, Tveta, Östertälje (med Igelsta) och Västertälje socknar. |
| 442:3 v 1. Kanalverket | Södertälje kanal |
| 442:3 v 2. Telegrafverket | Telegraf- och telefonstation |
| 442:3 v 3. Postkontoret | Postkontoret |
| 442:4 Grödinge – Salems hemvärnsområde | Grödinge och Salems socknar |