Södertälje hemvärn 1940-1945 (del VIII)

Berättelsen fortsätter här med några från Södertälje hemvärn utvalda händelser under året 1943.
Läs även tidigare delar I, II, III, IV V och VI.

När man följer Södertälje hemvärns korrespondens under 1943 framträder en levande bild av en organisation mitt i vardagens slit och stora ansvar. Det är året då hemvärnsmännen cyklade genom Södertäljes skogar tills däcken slets ner, då lottor och Röda korset byggde upp sjukvårdsplatser i bryggeriets garage, då hundar skulle inspekteras på Järvafältet och då gevär skickades på reparation eller återlämnades till köpmän och ingenjörer som några år tidigare lånat ut dem.

Vintern – cyklar, gevär och ungdomsarbete

Redan i början av året framgår cykelns centrala roll. Hemvärnsmän som K.P. Andersson, Börje Håkansson och Artur Persson fick intyg som visade att deras flitiga tjänstgöring slitit ut däck och kedjor. Cykeln var inte bara transportmedel – den var en del av beredskapen.

Parallellt hölls vapenvårdskurser i bryggeriet. Här samlades hemvärnsmän och ungdomar för att lära sig hantera och rengöra gevären. Södertälje hemvärn ordnade också ungdomsövningar med orientering och hinderbanor. Man såg hemvärnet som en plantskola för framtida soldater.

Våren – disciplin och idrott

Organisationen byggdes också av ordning och ansvar. Disciplin- och förtroendenämnder omvaldes under våren. Bland ledamöterna fanns Rudolf Wickström, Erik Karlsson och L.M. Nilsson, med Gottfrid Andersson, Knut Carlsson och Gustav Jansson som ersättare. De skulle säkerställa att ordningen hölls även i frivilligförbandet.

Samtidigt lockade tävlingsmomenten. Skjutmästerskap samlade 56 deltagare i december och medaljer i silver och brons beställdes från Sporrong & Co i Stockholm. Gravyrerna specificerades noga: ”HvO 442:3 Mästerskytt 1943” på silvret, och ”HvO 442:3 2-7 pris prec.skj. 1943” på bronsmedaljerna.

Sommaren – sjukvård i praktiken

Sommaren 1943 satte sjukvårdsfrågorna på agendan. Under övningar deltog Tveta lottor och Röda korsets samaritkår. I bryggeriets garage byggdes en förbandsplats där bårar, mitellor och enklare utrustning användes. Rapporten från en övning konstaterade krasst: sjukvården inom hemvärnet var fortfarande eftersatt, men varje tillskott i materiel var av ”största värde”.

Under året mottogs även donationer. Tveta lottaavdelning i Pershagen skickade 200 kronor till Södertälje hemvärns garantförening, något som Hemvärnsbefälhavaren Sten Simonsson tackade varmt för i ett brev. Och den 22 november skänkte Röda korset 100 mitellor till hemvärnet.

Försvarsplan för Södertälje hemvärnsområde blir klar i augusti

Försvarsplanen för Södertälje hemvärnsområde 442:3 från 1943 byggde på att hemvärnet skulle utgöra stadens omedelbara försvarskraft vid ett överraskande angrepp, innan reguljära militära förband hunnit mobiliseras. Planen fastställde tydliga beredskapsgrader och slog fast att hemvärnsmännen snabbt skulle kunna samlas, beväpnas och grupperas vid flyglarm eller order – och i värsta fall agera helt utan ledning. Erfarenheterna från krigets inledande blixtanfall i Europa präglade tänkandet: även om order uteblev skulle försvaret börja automatiskt och lokalt initiativ uppmuntrades.

Kärnan i planen var skyddet av Södertäljes strategiska funktioner. Industrin, energiförsörjningen, kommunikationerna och särskilt broarna samt slussen vid kanalen betraktades som avgörande mål. Hemvärnet skulle omedelbart bemanna dessa skyddsföremål, upprätta bevakning och förbereda försvarsställningar tills armé- eller lokalförsvarsförband kunde ta över. Samtidigt organiserades ett omfattande system av vägspärrar runt staden för att fördröja en angripare och styra fiendens rörelser in i förberedda eldområden.

Planen visade också hur försvaret var en del av ett bredare totalförsvar där civilsamhället ingick. Industriföretag deltog i alarmering, civila observatörer rapporterade luftlandsättningar och lottor ansvarade för förplägnad och sambandstjänst. Hemvärnet skulle kunna växla mellan militär strid, sabotageförsvar och stöd till polis och räddningstjänst vid katastrofer. Om staden ändå föll förutsattes hemvärnet fortsätta kampen genom ett lokalt motstånd — ett tidigt uttryck för den svenska doktrinen om territoriellt och uthålligt folkförsvar.

Simonssons vältaliga brevskrivarkonst

Hemvärnsbefälhavaren Sten Simonsson framstår, genom sina otaliga skrivna rapporter, tackbrev och order, som en man med ovanligt stor känsla för språkets verkan. Hans brev bär en särskild vältalighet – en balans mellan militär precision och ett varmt civilt tilltal.

När han skriver till Södertälje lottakårer eller Röda korset framträder en genuin uppskattning. Orden ”ett varmt tack” och ”mycket välkomna gåvan” återkommer, men alltid med variationer som gör att de känns personliga. Han förmår att framställa även en bunt mitellor eller en penninggåva som ett viktigt bidrag till rikets försvar.

I de mer praktiska breven – om kokkärl som inte återlämnats eller gevär som ska skickas tillbaka till sina givare – klär han enkla ärenden i en hövlig men bestämd ton. Han använder uttryck som ”jag får härigenom meddela” och ”jag får anhålla”, där formuleringarna både betonar respekt för mottagaren och markerar det militära allvaret.

Även när han levererar kritik gör han det med språklig finess. Rapporten om vägspärrarna i november 1943, där balkarna frusit fast, är ett exempel. Istället för att bara konstatera brister förklarar Simonsson pedagogiskt vad som borde förbättras. Det är konstruktivt, inte klanderfullt.

Hans brev är ofta uppbyggda i en rytm som börjar med ett konstaterande, följs av en mildt formulerad anmodan, och avslutas med en högtidlig signatur: ”Södertälje den … 1943 / Sten Simonsson, Hvobef.” Inom den formella ramen rymdes ett språk som växlade mellan det mänskligt tacksamma och det militärt bestämda.

Kort sagt: Simonssons brevskrivarkonst höll samman en frivilligstyrka med penna lika mycket som med order. Hans ord byggde relationer, visade uppskattning och förmedlade ansvar – en stil som både är tidstypisk och personlig.

Nattlig larmövning avslöjade brister i beredskapen

När Södertälje hemvärn den 27 oktober 1943 genomförde en nattlig larmövning sattes stadens försvarsförmåga på prov. Larmet gick klockan 01.40 och redan efter drygt en timme hade tre plutoner från allmänna hemvärnet grupperat sig i terrängavsnittet mellan Måsnaren – Lanaren – sex till tio kilometer från sina samlingsplatser i staden. Vid de särskilt känsliga skyddsobjekten, som slussen och landsvägsbron, fanns hemvärnsmän på plats inom 20 till 45 minuter.

Övningen blottlade dock flera svagheter. Den fastställda styrkan på nio man vid Kanalverkets verkshemvärn befanns otillräcklig för att klara uppgiften att skydda sluss och bro mot sabotage. Hemvärnsbefälhavare Sten Simonsson föreslog därför en förstärkning till tolv man. Vid Post- och Telegrafverket ansågs styrkan vara tillräcklig, men samtidigt uppmärksammades en allvarlig risk: ett 60-tal av Telegrafverkets kabelbrunnar i staden hade endast enkla gjutjärnsluckor. En enda handgranat kunde här slå ut rikskablarna mellan Stockholm, Göteborg och Malmö. Endast brunnen närmast telegrafstationen väntades inom kort få en innerlucka i 9 mm pansarplåt.

Trots bristerna visade övningen att hemvärnet kunde mobiliseras snabbt även under nattliga förhållanden. Hvmännen hade bara i förväg varnats om att en nattlig övning skulle ske under sista veckan i oktober – inte när. När larmet väl gick svarade Södertäljes hemvärnsmän med beredskap och uthållighet, men också med insikten att stadens vitala kommunikationsleder var sårbara.

Hösten – vägspärrar, sabotage och materielvård

Under hösten intensifierades övningarna. Den 21 november hölls en större övning vid tre vägspärrar. Där uppdagades problem: manövereringen av balkar gick trögt, och flera balkar hade frusit fast i rören. Åtgärderna som föreslogs var tydliga – nyckelutrustningen borde bestå av både fast nyckel och hylsnyckel, och hål borde borras i rören för att släppa ut regnvatten. Detaljer som dessa visar hemvärnets vardagliga men viktiga kamp för att hålla beredskapen på hög nivå.

Samma höst övades sjukvårdstjänst vid Wedaverken. Här spelade hemvärnsmän rollen som sabotörer, polisen deltog, och särskilda säkerhetsåtgärder krävdes – skarp ammunition byttes mot lös. Övningen visade att hemvärnet skulle kunna hantera sabotage mot viktiga industrier.

Samtidigt pågick en ständig hantering av materiel. Flera privata givare hade under hemvärnets första år lånat ut sina Mausergevär. I december skickades de tillbaka. Överingenjör S. Wennberg på Talludden fick sitt gevär återlämnat med bud. Köpman H. Rahm på Floreagatan fick veta att hans gevär överlämnats vidare till en annan köpman, E. Henrikson. Direktör G. Grandin på Rådhusgatan informerades om att hans vapen överlämnats till Magnus Malmberg. Alla dessa brev avslutades med en uppmaning: kvittera mottagandet på dublettkopian.

December – avsked, hundar och beredskapsplan

Årets slut präglades av omställningar. Vissa hemvärnsmän, som Sigvard Johansson i Åtorp, kallades till värnplikt 1944 och måste lämna hemvärnet. Andra, som inte kunde krigsplaceras, fick order att underteckna avskedsansökan. Utrustningen skulle återlämnas, väl rengjord.

Hundar spelade en roll i hemvärnet. I december rapporterade befälet att två hundar, Kasan och Murry, inspekterats på Järvafältet, medan den tredje, Kello, tyvärr sålts.

Men det kanske mest avgörande dokumentet från året är beredskapsplanen, som i hemliga ordalag förklarade hur Södertälje hemvärn skulle hantera ett allvarligt läge. Den 30 december–10 januari skulle högsta beredskap prövas genom en larmövning. Varje hemvärnsman och reservman skulle kunna infinna sig snabbt på samlingsplatsen – även om han befann sig på biografen eller ute på stan.

Instruktionerna var detaljerade: uniform, karta, kompass, vapen, hjälm, kokkärl, ryggsäck, cykel och skidor skulle alltid hållas redo i hemmet. Skidor lånades ut vid behov, och övningen kunde omfatta både skjutmoment, skidtävlingar och närstridsskjutning.

Planen betonade allvaret: hemvärnschefen skrev att beredskapen skulle prövas i ”en helhet omfattande larmövning” och manade varje hemvärnsman att se det som ett personligt ansvar att snabbt kunna infinna sig. Det var en generalrepetition av hur Södertälje skulle reagera vid en verklig kris.

Ett år av civilt-militärt samspel

Genom alla dokument framträder en dubbelhet. Hemvärnet var en militär organisation med krav på disciplin, skjutskicklighet och beredskap. Samtidigt var det också en folkrörelse, beroende av civilsamhällets stöd. Tveta lottor, Röda korset, Wedaverken, bryggeriet och enskilda givare – alla bidrog.

Södertälje hemvärn 1943 var en väv av människor, materiella detaljer och samhällsanda. Från kokkärl som aldrig återlämnades, till disciplinlistor, avskedsbrev, beredskapsplaner och beställda medaljer – allt vittnar om ett år då kriget kastade sin skugga över vardagen, och beredskap var en självklar del av livet i Södertälje.

Södertälje hemvärn – Utbildningsplaner 1943