Våren 1951 hamnade Stockholms försvarsområde inför en oväntad granskning då en förrådsarbetare hade vänt sig till riksdagens militieombudsman med en anmälan om ett försvunnet tjänstevapen – en revolver som flera år tidigare påträffats i händerna på en officer utan att någon formell utredning tycktes ha genomförts. Bakom anmälan dolde sig dock inte någon spionhistoria eller vapenskandal, utan en berättelse om en arbetsplatskonflikt.
Beredskapsårens depå
Under andra världskrigets beredskap byggdes ett stort antal militära förråd och fältdepåer upp runt Stockholm. En av dessa låg i Södertälje och innehöll materiel för lokalförsvar och luftbevakningsförband. Förrådet hade under krigsåren förvaltats av materialredogöraren R. Gold, men efter 1943 övertogs ansvaret av personal knuten till Stockholms försvarsområde (Fo 44).
När beredskapen började avvecklas mot slutet av 1940-talet genomfördes omfattande omläggningar. Depåer tömdes, materiel sorterades och transporterades tillbaka till huvudförråd i Stockholm. Arbetet var omfattande och ofta praktiskt orienterat snarare än administrativt noggrant. Intendenturmateriel, persedlar och utrustning packades i lådor och kollin som skickades vidare för central registrering.
Det var under denna uppröjning som en oväntad upptäckt gjordes.
Fyndet i förrådet
Vid arbeten i Södertäljedepån hittade förrådsman Edler en revolver m/87, en äldre tjänsterevolver som under beredskapsåren varit utlämnad till vissa lokalförsvarsförband, förmodligen ett luftbevakningskompani. Vapnet låg bland intendenturmateriel – alltså på helt fel plats i redovisningssystemet.
Fyndet anmäldes till löjtnant L. Edelbäck, som ansvarade för förrådsarbetet. Samma dag försökte han nå tygförvaltaren per telefon utan framgång och tog därför själv revolvern till tygförrådet vid Bjurholmsgatan i Stockholm.
När Edelbäck frågade om något vapen saknades fick han beskedet att ingen revolver var efterlyst. Vapnet betraktades därför inte som en bristpost. Edelbäck tog tillbaka revolvern till sin expedition och låste in den i ett skåp i väntan på vidare åtgärd.
Fakta – Revolver m/87
Benämning: Revolver m/1887 (m/87)
Typ: Militär tjänsterevolver
Kaliber: 7,5 mm
Införd i tjänst: 1887
Under beredskapsåren 1939-1945: utlämnades många till lokalförsvarsförband, lufbevakningsstationer
Tillverkning: Främst vid Husqvarna Vapenfabriks AB samt genom ombyggnad av äldre revolvrar
Ammunition: 7,5 mm revolverpatron m/87
Kapacitet: 6 patroner i roterande trumma
Funktion: Enkelverkande (senare modifierade exemplar även dubbelverkande)
Ett misstag som skulle få följder
En tid senare deltog stabspersonal ur Fo 44 i övningsskjutning. Edelbäck tog då med den upphittade revolvern tillsammans med sitt eget tjänstevapen och provsköt den. Efter rengöring låstes båda vapnen åter in.
Sedan glömdes revolvern bort.
Händelsen skulle sannolikt ha stannat där om inte en inventering kort därefter visat att en revolver saknades i redovisningen efter depåavvecklingen. När tygförvaltaren undersökte saken och kontaktade Edelbäck mindes denne vapnet omedelbart och lämnade in det.
Revolvern hade hela tiden legat inlåst – men utanför det formella kontrollsystemet.
Den interna bedömningen
Ärendet behandlades omkring 1947 av dåvarande kommendanten i Stockholm, generalmajor Nils Stenbeck. Bedömningen blev att händelsen utgjorde ett fall av mänsklig glömska snarare än tjänstebrott. Edelbäck fick en muntlig tillsägelse, men någon disciplinär utredning eller skriftlig rapport ansågs inte nödvändig.
Sådana informella lösningar var inte ovanliga i efterkrigstidens försvarsorganisation. Beredskapens snabba expansion och lika snabba avveckling hade lämnat efter sig ett system där praktiska lösningar ofta prioriterades framför dokumentation. Ärendet föll därefter i glömska i nästan fyra år.
Anmälan till militieombudsmannen
I februari 1951 skickade förrådsarbetaren Lennart K. R. Hessler en skrivelse till riksdagens militieombudsman. Han hävdade att en officer innehaft ett otillbörligt vapen, saken omgavs av hemlighetsmakeri, inga protokoll hade upprättats och att ledningen skyddat egna befäl.
Bakgrunden tycks delvis ha varit arbetsplatskonflikter och misstankar om att rykten kring ärendet påverkat hans egen ställning inom organisationen.
Militieombudsmannen begärde därför yttranden från samtliga berörda befäl.
Svar inkom från generalmajor Stenbeck, major Karl Kihlman, tygförvaltare M. Ljungné och löjtnant Edelbäck. Trots olika formuleringar beskrev alla i huvudsak samma händelseförlopp: revolvern hade hittats vid avvecklingen av depån i Södertälje, tagits om hand i avsikt att återlämnas, glömts bort i ett låst skåp och senare återlämnats så snart bristen uppmärksammats.
Ingen av de hörda ansåg att någon hemlig utredning ägt rum. Tvärtom framhölls att händelsen betraktats som en mindre försummelse utan disciplinär betydelse.
Den 5 maj 1951 meddelade militieombudsmannen sitt beslut: ärendet föranledde ingen vidare åtgärd. Revolvern var återfunnen, ingen skada hade uppstått och inget tjänstefel kunde styrkas.
Arbetsplatskonflikten bakom anmälan
När ärendet åter väcks 1951 framstår det allt tydligare att revolvern bara är den synliga ytan. I de inkomna yttrandena tecknas i stället bilden av en långvarig och infekterad arbetsplatskonflikt kring förrådsarbetaren Lennart K. R. Hessler. Löjtnant Edelbäck beskriver hur Hessler under längre tid hamnat i strid med både befäl och arbetskamrater, och hur personalen upplevt honom som misstänksam och provocerande. Det påstås att Hessler förde anteckningar om vad andra sade och gjorde på förrådet, att kollegor känt sig övervakade och att irritationen vuxit till den grad att man vid interna överläggningar samstämmigt yrkat på att han borde skiljas från tjänsten.
Edelbäck redogör också för hur man försökt lösa situationen informellt: möten utan protokoll, uppgörelser “mellan män”, handslag och löften om förbättring. Men enligt samma uppgifter återkom konflikterna, och Hessler ska på nytt ha använt ombuds- och anmälningsvägen mot arbetskamrater. I denna kontext framstår anmälan om revolvern mindre som en nyupptäckt sakfråga och mer som ett försök att få ett gammalt och känsligt ärende att slå tillbaka mot befälet – särskilt som Hessler själv kopplar sin oro till befordringsfrågor och antyder att det funnits rykten och manövreringar som missgynnat honom. Resultatet blir att revolverhistorien 1951 fungerar som tändstickan i ett redan torrt rum: ett tidigare avklarat materielmisstag lyfts fram som bevis för ett större mönster av orättvisor och “officersskydd”, medan befälets yttranden i sin tur beskriver anmälan som präglad av personliga motiv, misstänksamhet och ett konfliktbeteende som länge slitit på arbetsron.
KällA:
KrA, Stockholms försvarsområde Fo 44, Stabsavdelningen (Ö) F1:27, Volym 63 Del III – 1951