Våren 1951 hamnade Stockholms försvarsområde inför en oväntad granskning då en förrådsarbetare hade vänt sig till riksdagens militieombudsman med en anmälan om ett försvunnet tjänstevapen – en revolver som flera år tidigare påträffats i händerna på en officer utan att någon formell utredning tycktes ha genomförts. Bakom anmälan dolde sig dock inte någon spionhistoria eller vapenskandal, utan en berättelse om en arbetsplatskonflikt.
Våren 1951 fick riksdagens militieombudsman en anmälan om ett tjänstevapen som flera år tidigare hade försvunnit ur den militära redovisningen i Södertälje. Revolvern hade återfunnits hos en officer, men någon formell utredning tycktes aldrig ha genomförts.
Bakom anmälan fanns en verklig brist i vapenhanteringen. Men handlingarna visar också att den gamla revolverhistorien hade blivit en del av en betydligt större och mer infekterad konflikt mellan en förrådsarbetare och hans arbetsledning.
Illustration av revolver m/87.
Depån i Södertälje
Under andra världskrigets beredskapsår byggdes militära förråd och fältdepåer upp runt Stockholm. I Södertälje fanns en depå med materiel för bland annat lokalförsvar och luftbevakning.
Under en del av krigsåren förvaltades förrådet av materialredogöraren R. Gold. Ansvaret övertogs senare av personal inom Stockholms försvarsområde, Fo 44.
När beredskapsorganisationen avvecklades skulle stora mängder materiel sorteras, packas och återföras till centrala förråd i Stockholm. Intendenturmateriel, persedlar och annan utrustning låg samlade i lådor och kollin. Det var under detta arbete som förrådsman Edler gjorde ett oväntat fynd.
Bland intendenturmaterielen låg en revolver m/87.
Vapnet hörde inte hemma där och tycks inte längre ha funnits med i den aktuella vapenredovisningen. Vilket förband revolvern ursprungligen hade tillhört framgår inte säkert av handlingarna. Den kan ha varit utlämnad till något av de lokalförsvars- eller luftbevakningsförband som haft materiel i depån under beredskapen.
Revolvern lämnas till en officer
Edler anmälde fyndet till löjtnant L. Edelbäck, som ansvarade för förrådsarbetet.
Edelbäck försökte samma dag nå tygförvaltaren per telefon, men lyckades inte få kontakt. Han tog därför själv med sig revolvern till tygförrådet på Bjurholmsgatan i Stockholm.
Där frågade han om någon revolver saknades. Enligt hans senare redogörelse fick han beskedet att något sådant vapen inte var efterlyst. Tygförrådet tycks därför inte ha tagit emot revolvern eller registrerat den som återlämnad.
Edelbäck förde tillbaka vapnet till sin expedition och låste in det i ett skåp i väntan på att frågan skulle klaras ut.
Det var där den fortsatta hanteringen började gå fel.
Ett upphittat vapen provskjuts
Vid en senare övningsskjutning med personal ur Stockholms försvarsområde tog Edelbäck med sig både sitt eget tjänstevapen och den upphittade revolvern. Han provsköt den, rengjorde vapnen efteråt och låste åter in dem.
Revolvern hade ännu inte förts in i någon formell redovisning. Den hade inte heller kvitterats av tygförrådet. Trots detta behandlades den tillfälligt som ett vapen Edelbäck kunde förvara och använda.
Därefter glömde han bort den.
Vid en senare kontroll upptäcktes att en revolver saknades efter avvecklingen av depån. När tygförvaltaren kontaktade Edelbäck mindes han det upphittade vapnet och lämnade omedelbart in det.
Revolvern hade alltså inte försvunnit i betydelsen stulits eller förts bort från organisationen. Den hade hela tiden legat inlåst på en militär expedition. Men under en period hade den befunnit sig utanför den ordinarie redovisningen och kontrollen.
Handlingarna ger ingen helt säker tidslinje för varje steg. Uppgifterna om fyndet, provskjutningen och återlämnandet återgavs flera år senare i samband med militieombudsmannens granskning.
En muntlig tillsägelse
Ärendet ska därefter ha tagits upp med dåvarande kommendanten i Stockholm, generalmajor Nils Stenbeck. Uppgiften kommer från de yttranden som lämnades 1951; någon samtida skriftlig utredning från tiden för händelsen tycks inte ha bevarats i akten.
Stenbecks bedömning uppgavs ha varit att det rörde sig om glömska och bristande omdöme snarare än om ett avsiktligt tillgrepp eller något allvarligare tjänstebrott. Edelbäck fick en muntlig tillsägelse.
Någon formell disciplinär utredning genomfördes inte och något protokoll upprättades, såvitt framgår, inte heller.
Ur befälens perspektiv var saken därmed avslutad. Vapnet hade återlämnats och ingen ekonomisk eller materiell skada hade uppstått.
Men alla såg inte händelsen på samma sätt.
Anmälan till militieombudsmannen
I februari 1951 vände sig förrådsarbetaren Lennart K. R. Hessler till riksdagens militieombudsman.
Han gjorde gällande att en officer hade förvarat och använt ett vapen som inte var korrekt redovisat. Han ifrågasatte också varför inga protokoll hade upprättats och varför händelsen hade hanterats genom en muntlig tillsägelse i stället för en formell utredning.
I Hesslers framställning framstod revolverärendet som ett exempel på att befäl skyddade varandra och att en allvarlig oegentlighet hade tystats ned.
Militieombudsmannen begärde yttranden från de berörda befälen och tjänstemännen. Svar lämnades bland annat av generalmajor Stenbeck, major Karl Kihlman, tygförvaltare M. Ljungné och löjtnant Edelbäck.
Deras redogörelser var i huvudsak samstämmiga när det gällde revolverns väg. Vapnet hade hittats under arbetet i Södertäljedepån, tagits om hand för att återlämnas, blivit liggande i ett låst skåp och lämnats in när bristen senare uppmärksammades.
Ingen av dem ansåg att Edelbäck hade försökt tillägna sig eller dölja vapnet. De beskrev händelsen som en försummelse som redan hade behandlats internt.
Det innebar däremot inte att Hesslers frågor helt saknade grund. Revolvern hade faktiskt förvarats och provskjutits utan att vara korrekt redovisad. Någon skriftlig dokumentation av den ursprungliga interna bedömningen tycks inte heller ha upprättats.
Tvisten gällde därför inte bara vad som hade hänt, utan hur allvarligt det skulle betraktas och om den informella hanteringen hade varit tillräcklig.
Konflikten på arbetsplatsen
Av yttrandena framgår att anmälan inte kan skiljas från en långvarig konflikt vid förrådet.
Hessler tycks själv ha uppfattat att rykten, personliga motsättningar och interna manövrer hade påverkat hans ställning och möjligheter inom organisationen. Revolverärendet blev för honom ett exempel på hur ledningen behandlade sina egna befäl annorlunda än underordnad personal.
Befälens beskrivning var en annan.
Edelbäck uppgav att Hessler under längre tid hade hamnat i motsättningar med både arbetsledning och arbetskamrater. Han beskrev honom som misstänksam och konfliktbenägen och hävdade att Hessler förde anteckningar om vad andra sade och gjorde på arbetsplatsen.
Enligt Edelbäck hade flera anställda upplevt sig bevakade och provocerade. Vid interna överläggningar skulle det till och med ha framförts krav på att Hessler borde skiljas från tjänsten.
Dessa uppgifter måste läsas med försiktighet. De kommer från personer som själva berördes av Hesslers anmälan och hade ett intresse av att förklara den som ett resultat av personliga motsättningar. Samtidigt visar materialet att konflikten var verklig och sedan länge känd inom organisationen.
Ledningen hade tidigare försökt lösa motsättningarna informellt genom samtal, handslag och löften om förbättring. Några fullständiga protokoll från dessa uppgörelser tycks inte ha upprättats. När konflikterna fortsatte använde Hessler formella anmälningsvägar, medan arbetsledningen såg detta som ytterligare ett uttryck för hans sätt att agera.
Samma fråga kunde därför beskrivas på två helt olika sätt.
För Hessler var anmälningarna ett sätt att få misstänkta orättvisor och missförhållanden prövade. För befälen var de en del av ett långvarigt konfliktmönster som försvårade arbetet vid förrådet.
Militieombudsmannens beslut
Den 5 maj 1951 meddelade militieombudsmannen att ärendet inte föranledde någon vidare åtgärd.
Det innebar att granskningen avslutades utan åtal eller disciplinärt ingripande. Revolvern hade återlämnats och utredningen gav inte militieombudsmannen tillräckliga skäl att gå vidare mot någon av de inblandade.
Beslutet gjorde dock inte den ursprungliga hanteringen oklanderlig. Ett upphittat tjänstevapen hade förvarats utanför den formella vapenredovisningen, provskjutits och därefter glömts bort. När saken behandlades internt nöjde sig ledningen med en muntlig tillsägelse och lämnade få skriftliga spår efter sig.
Det var just denna brist på dokumentation som gjorde att händelsen flera år senare kunde tolkas så olika.
Mer än historien om ett bortglömt vapen
Revolvern i Södertälje var aldrig någon stor vapenskandal. Den blev återlämnad, ingen människa skadades och inget tyder på att Edelbäck försökte behålla den för egen räkning.
Ändå är ärendet intressant.
Det visar hur ett till synes litet misstag kan få ett långt efterspel när det hanteras informellt och utan tydlig dokumentation. Det visar också hur samma händelse kan få helt olika betydelse beroende på vem som berättar.
För befälen var revolvern ett kvarglömt föremål som en officer slarvigt hade underlåtit att redovisa. För Hessler blev den ett tecken på att ledningen skyddade sina egna och tillämpade olika måttstockar inom organisationen.
Militieombudsmannen fann inte skäl att ingripa. Men handlingarna lämnar ändå kvar en obekväm fråga: hade revolverärendet blivit lika informellt behandlat om vapnet hade hittats hos en förrådsarbetare i stället för hos en officer?
KällA:
KrA, Stockholms försvarsområde Fo 44, Stabsavdelningen (Ö) F1:27, Volym 63 Del III – 1951