Industriförstörelsen utgjorde ett av de mest långtgående och samtidigt mest känsliga inslagen i beredskapsplaneringen. Under krigsåren stod det klart att den civila industrin inte enbart var en ekonomisk resurs, utan även en strategisk faktor med direkt militär betydelse. Produktionsanläggningar, verkstäder, hamnar, energikrävande processer och förädlingsindustrier kunde snabbt utnyttjas av en angripare för egen försörjning, reparation av materiel och fortsatt krigföring. Därför måste industrins kapacitet, om läget krävde det, kunna slås ut eller göras obrukbar.
Under november 1943 och januari 1944 fastställdes särskilda planer för förstöring av industriella anläggningar inom försvarsområdet. Dessa planer markerar en tydlig fördjupning av beredskapsarbetet och visar hur försvarsplaneringen successivt utvidgades från rena militära objekt till att omfatta även det civila näringslivet som en integrerad del av totalförsvaret.
Planerna omfattade omkring 150 företag och industrier, geografiskt spridda över ett stort antal orter i området. Här ingick såväl större industri- och järnvägsknutar som mindre bruksorter och enskilda samhällen. Den breda spridningen visar att industriförstörelsen inte var begränsad till ett fåtal strategiska nyckelanläggningar, utan syftade till att påverka hela det regionala produktionssystemet. Tillsammans bildade dessa företag ett sammanhängande nät av råvaruflöden, bearbetning, transporter och energiförsörjning, där bortfallet av enskilda delar kunde få omfattande följdverkningar.
Planeringen präglades av noggranna avvägningar. Alla industrier skulle inte nödvändigtvis förstöras i ett inledande skede. I stället identifierades anläggningar vars funktion bedömdes vara särskilt viktig för en angripares möjligheter till försörjning, reparation eller vidare transport. För vissa objekt handlade åtgärderna om att slå ut specifika produktionsmoment, kraftförsörjning eller maskinparker, snarare än total förstörelse av hela anläggningen. På så sätt kunde effekten maximeras samtidigt som resursåtgången begränsades.
Industriförstörelsen var nära kopplad till övriga förstörelseplaner. Hamnar, kajer och kranar, järnvägsförbindelser, broar, drivmedelsförråd och elkraftanläggningar utgjorde tillsammans med industrin ett sammanhängande system. Först när dessa delar slogs ut i samverkan uppnåddes full verkan. En industri utan elkraft, transporter eller drivmedel var i praktiken lika obrukbar som en sprängd fabrik. Därför behandlades industriförstörelsen som en del av ett större helhetstänkande, snarare än som isolerade sabotageåtgärder.
Ansvarsfrågan för industriförstörelsen genomgick under krigsåren en tydlig förändring. Genom civilförsvarslagstiftningen övergick ansvaret för denna del av planläggningen till länsstyrelsens försvarsavdelning. De planer som hade upprättats genom försvarsområdets försorg överlämnades dit. Detta markerar hur industriförstörelsen i allt högre grad betraktades som en civil-militär uppgift, där militära behov måste samordnas med civil förvaltning, näringsliv och lokala myndigheter.
Denna övergång speglar totalförsvarets grundprinciper. Försvaret av landet var inte enbart en fråga för militära förband, utan ett gemensamt ansvar där även civila resurser, företag och institutioner ingick. Samtidigt visar industriförstörelseplanerna hur långt detta ansvar sträckte sig: även den egna industrin, central för sysselsättning och samhällsfunktioner, kunde vid behov offras för att förhindra att den kom till användning för en fiende.
Sammanfattningsvis framträder industriförstörelsen som ett av de tydligaste uttrycken för krigstidens totalförsvarstänkande. Planerna visar ett försvar som metodiskt identifierade den industriella strukturen som en strategisk resurs – och som samtidigt var berett att neutralisera den, om situationen så krävde. Det var ett uttryck för ett defensivt men konsekvent synsätt: att hellre förstöra den egna produktionsförmågan än att låta den utnyttjas av en angripare.