
Under drygt femtio år hade Scania-Vabis, senare Saab-Scania, ett eget hemvärnskompani som var en integrerad del av Sveriges totalförsvar. Det var ett tungt beväpnat industrihemvärn, framvuxet ur kalla krigets hotbild och med huvuduppgiften att skydda fabriksområdet och strategiskt viktiga anläggningar i Södertälje. Det hela började som ett principbeslut 1953 och innebar en lång resa av organisatoriskt arbete, politiska beslut, lokala förhandlingar och skarpa beredskapsplaner, innan det till slut avvecklades 2005. Historien visar hur industrin en gång var beredd att ta ett direkt militärt ansvar för rikets säkerhet.
För de hemvärnsmän som tjänstgjorde där var det både arbetsplatsen och arbetskamraterna som skyddades. När mobiliseringen väl var genomförd tog reguljära lokalförsvarsförband över, och hemvärnsmännen återgick till sina civila liv.
I början av 1953 skickade AB Scania-Vabis i Södertälje en formell skrivelse till kommendantstaben i Stockholm. Företaget föreslog att ett verkshemvärn, motsvarande ett helt hemvärnskompani, skulle organiseras vid fabriken. Som kompanichef förordades Stig Lernmark – en uppskattad företagsprofil som kombinerade erfarenhet från arbetslivet med militär kompetens. Lernmark hade sedan 1947 varit anställd som personalassistent vid Scania-Vabis och blev senare bostadschef. Han kom att spela en central roll i företagets sociala verksamhet, bland annat genom att under 1950- och 60-talen bygga upp och förmedla ett omfattande bestånd av företagsbostäder. Vid början av 1970-talet disponerade Scania drygt 1 900 blockförhyrda lägenheter, vilket gjorde bolaget till en av landets största privata bostadsförvaltare.
Militärt var Lernmark kapten i I 3:s reserv och väl insatt i både personalfrågor och lokalkännedom – något som ansågs avgörande för att rekrytera och leda ett hemvärnskompani. Men det fanns hinder. Enligt dåtidens hemvärnskungörelse kunde militärt krigsplacerad personal inte samtidigt inneha en hemvärnsbefattning, och I 3 ville inte släppa en duglig officer. Följden blev en lång process av skrivelser, kontakter med arméledningen och samtal med rikshemvärnschefen. Först den 1 juli 1953 ändrades hemvärnskungörelsen, och den 22 december samma år beviljades att Lernmark fick krigsplaceras som hemvärnschef från och med 1954.
Trots detta dröjde det till 1959 innan Scania-Vabis industrihemvärn formellt organiserades och infördes i Rikshemvärnsstabens organisationslistor. Enheten fick beteckningen 4404:1 och underställdes Södertälje hemvärnskrets. Maxstyrkan sattes till 137 man, men det tog flera år innan antalet närmade sig den nivån. Rekrytering skedde både bland värnpliktiga som fått uppskov från annan tjänstgöring och bland anställda som efter personliga samtal med företagsledningen frivilligt anmälde sig till hemvärnet.
Den 1 april 1964 fastställdes nya krigsuppgifter. Försvaret av fabriksområdet i Södertälje skulle ledas av en officer och bemannas av cirka 100 man, utrustade med tre kulsprutor och tre raketgevär. Uppgiften var att snabbt kunna möta och slå tillbaka ett fientligt angrepp, särskilt i ett tidigt skede. Den strategiskt viktiga järnvägsbron över Södertälje kanal, som förband staden med viktiga transportleder, skulle bevakas av en styrka på cirka 30 man med en kulspruta och ett raketgevär. Denna bevakning var en renodlad företagsinsats – inga förstärkningar från andra hemvärnsområden planerades.
År 1972 fick Saab-Scania och Svenska Handelsbankens företagshemvärn status som egna hemvärnsområden, med numren 4426 respektive 4421. Saab-Scanias hemvärn fortsatte under Lernmarks ledning fram till hans bortgång 1981, då löjtnant Nils-Gunnar Björketun tog över.
En av de mest detaljerade bevarade beredskapsplanerna fastställdes den 22 april 1975 och gällde vid högsta hemvärnsberedskap. Vid larm skulle personalen omedelbart bege sig till förutbestämda grupperingsplatser: första plutonen på övre parkeringsplatsen bakom Centrallaboratoriet, andra plutonen på höjden norr om Probilen, tredje plutonen vid MHF-stugan mittemot huvudkontorets nedfart och fjärde plutonen på parkeringsplatsen mellan gjuteriporten och motorvägsbrons södra landfäste. Plutoncheferna skulle prioritera strategiskt viktiga punkter och snarast skicka patruller till gjuteriporten för att hämta kulsprutor och rapportera läget. Därefter skulle tung stridsammunition hämtas – inklusive stridsvagnsminor, pansarskott, handgranater och larmminor – och tunga vapen placeras ut i redan rekognoserade stridsställningar. Rapporteringen till staben skulle ske kontinuerligt och under sträng sekretess med kodnamn för att försvåra fientlig avlyssning.
Utbildning och övningar
För att lösa uppgifterna krävdes regelbunden utbildning och övning. Dessa lades oftast på lördagar, både vid Ing 1 i Almnäs och runt det egna industriområdet. Även om styrkan hade minskat under senare år under 1970-talet, och rekryteringen varit en utmaning, fanns ett ständigt behov av nya medlemmar – särskilt bland dem som nyligen lämnat värnpliktsåldern.
Många fick vid den tidpunkten en uppmaning från Arbetsmarknadsstyrelsen att välja ett område för fortsatt medverkan inom totalförsvaret. Här var SAAB-Scanias industrihemvärn ett av alternativen. Även om man redan hade skickat in sin ansökan men inte hunnit bli engagerad i något annat område, gick det fortfarande att välja att gå med.
Begränsat åtagande – stor betydelse
Att vara hemvärnsman i SAAB-Scanias industrihemvärn innebar ett åtagande på minst 20 timmars utbildning och övning per år, vilket motsvarade ungefär tre lördagar. Insatsen tog därmed liten tid från fritiden, men gav mycket tillbaka – nya kontakter, frisk luft, motion och möjligheten att öva både skytte och sjukvård.
Sjukvårdskunskaperna kunde dessutom komma till nytta även i det civila livet, och för den skytteintresserade erbjöd hemvärnet goda möjligheter till träning.
Under sina aktiva år gick förbandet igenom flera organisatoriska förändringar. Från 1959 till 1972 hette det Scania-Vabis industrihemvärn, från 1972 till 1993 Saab-Scania företagshemvärn och från 1994 till 2005 Scania driftvärnskompani. När försvarspropositionen 2004/05:5 beslutades stod det klart att driftvärnet vid företag och myndigheter skulle avvecklas. Försvarsmakten och Krisberedskapsmyndigheten ansåg att dessa lokalt bundna förband inte längre var motiverade i ett moderniserat hemvärn. Sommaren 2005 hölls en avslutningsceremoni vid Hemvärnets stridsskola, där Scania driftvärnskompani formellt lades ned och kvarvarande personal överfördes till det ordinarie hemvärnet.
Historien om Scania-Vabis och dess industrihemvärn är ett tydligt exempel på hur svensk industri under kalla kriget var direkt involverad i det militära försvaret. Här fanns en planering in i minsta detalj, en tung beväpning och en beredskap att inom minuter möta ett angrepp – mitt i fabriksområdet. Från ett principbeslut 1953 till avvecklingen 2005 speglar utvecklingen både totalförsvarets styrka och de förändringar som följde när hotbilden och försvarspolitiken förändrades.