Interneringsläger i Almnäs

Inte många känner till att det i Almnäs (ungefär där skjutbanorna idag ligger) under slutet av andra världskriget var planerat för ett interneringsläger av ett större antal tyska soldater. Med anledning av krigets utveckling under hösten 1944 började nämligen en ström av flyktingar komma söder och österifrån och Utrikesdepartementet (UD) utfärdade därför beslut att eventuell tysk militär personal skulle interneras. Man förmodade att dessa eventuellt kunde anlända med finska fartyg. Man planerade även för hur främmande handelsfartyg som inlöpte i Södertälje kanal skulle hanteras. 

I mars 1945 lämnade försvarsstaben uppgifter till Stockholms försvarsområde om att man räknade med att ett stort antal tyskar kunde komma som flyktingar från Norge och Danmark. Man var därför tvungen att planera för att tyska militära trupper som varit grupperade i Norge och Danmark kunde söka sig till Sverige, och när det gällde utländsk militär personal var det krigsmakten som skulle ansvara för interneringen. När det gällde civila så var det Civilförsvarsstyrelsen som ansvarade för lägren.

Behovet av interneringsplatser beräknades vara ca 3 000 bara i Stockholmsområdet, och runt 10 000 i landet. Dessa läger skulle i den mån det gick förläggas på platser med goda kommunikationer helst i närheten av en järnvägslinje. Man behövde också organisera personal från lokalförsvarsförband som skulle verka som lägerchefer och vakter. Kommendanten lämnade ett första förslag på tio olika platser i Stockholmstrakten varav ett var Kiholms säteri, dit man räknade med att 175 fångar, framförallt tyska officerare, skulle placeras under bevakning av 14 vakter. Området skulle inhägnas med ett 175 cm högt, dubbelt taggtrådsstängsel. Beredskapen för att ta samtliga läger i bruk var ca sju dagar, förutsatt att personal fick inkallas utan förvarning och att inga restriktioner kring materialinköp var gällande.

Fem av det från början tilltänkta lägerplatserna utgick ganska snart då de var placerade för nära Stockholm. Kiholms säteri skulle endast användas i nödfall. Förutom Kiholms säteri planerades en ny lägerplats som skulle rymma 500 man, och något senare kom den att utökas till 950 platser, en kilometer söder om Almnäs gård, en fin gård som för övrigt enligt uppgifter från Wikipedia skulle ha bränts ned på 1960-talet innan regementet byggdes.

Lägret i Almnäs skulle bestå av tält och expedition skulle inrymmas i det då oanvända skolhuset. Tolv ton taggtråd transporterades till Almnäs station för att sedan användas som inhägnad av lägret. Närheten till Almnäs station var en fördel. 67 vakter och annan personal beräknades behövas vid detta läger.

”Förberedelserna skola verkställas så att minsta uppmärksamhet väckes”.

Hälsa och sjukvård

All personal som skulle arbeta i interneringslägren skulle vaccineras mot ett antal sjukdomar bl. a tyfoidfeber, paratyfus och difteri. Vid ankomsten till lägret skulle de militära flyktingarna läkarundersökas smittsamt sjuka skulle separeras eller isoleras för att få särskild vård.

En sk. sanitetsbehandling skulle alla genomgå där bad och värmebehandling av kläder ingick. Dessutom skulle kläder och utrustning pudras med DDT efter värmebehandlingen. Om tillströmningen av flyktingar skulle vara så stor att värmebehandlingen inte skulle hinnas med, så skulle sanitetsbehandlingen ske med hjälp av pulversprutor som riktigt skulle fördela DDT puder i underkläderna. Eftersom klädlusens ägg inte dog av DDT så skulle en ny inpudring ske en gång till efter två veckor.

Det fanns även planer för hur man skulle hantera eventuella djur som kunde tänkas följa de utländska trupperna. Hundar skulle avlivas omedelbart medan hästar skulle underkastas veterinärmedicinsk undersökning och medan man väntade på svar skulle de placeras på särskilda platser där de inte kunde komma i beröring med andra hästar. Blodprover togs som analyserades av Statens veterinärmedicinska anstalt. Om tecken fanns att djuret led av rots, skabb, rabies eller annat så avlivades och nedslaktades den.

Uppbrottet

I början på maj skickade inspektören för lokalförsvaret ett handbrev till kommendanten där ett större antal synpunkter rörande brister i planeringen påpekades. 17 maj 1945 upphörde behovet för detta interneringsläger och samtlig personal hempermitterades. Några uppgifter om att det här lägret kom att användas har inte gått att finna.