Luftbevakningsstation (ls) Torpa
Luftbevakningsstationen i Torpa stod färdig att använda i slutet av augusti 1941. Den bestod av ett ca tio meter högt observationstorn av träkonstruktion och en närliggande barack för personalen som arbetade där. Idag finns inga spår kvar, varken av baracken eller tornet vilka revs i slutet av 1960-talet.
Det var från början inte klart var denna ls skulle placeras. Under ett par dagar i juli 1941 undersökte kapten Åke Lönegren, på uppdrag av militärområdesbefälhavaren flera olika platser.
Den första platsen var en höjd som låg intill vägen mellan Saltskog och Tveta, där var det hög skog som hindrade utblick åt alla håll. En annan plats var i trakten kring Tvetabergs station, den erbjöd bättre möjligheter men bedömdes vara för nära ls Backa. Höjden vid järnvägsskälet Tveta – Pershagen bedömdes vara för nära tåg- och landsvägsbuller.
Så blev det dags att besöka höjden omedelbart sydväst om Södertälje havsbad. En stor fördel som man såg, var närheten till pensionat Torpa som skulle kunna användas som tillfällig förläggningsplats och serva luftbevakningspersonalen med mat och dryck under hela sommaren. Eftersom pensionatet endast var öppet sommartid och byggnaden skulle bli för stor att elda för de tio personer som skulle stationeras här, föreslog man att en barack skulle byggas i skogen på andra sidan vägen mitt emot pensionatet.
Det gjordes en sista undersökning på bergen norr om Igelsta, men det gav inte det förväntade synfältet på grund av hög skog. En ca 25-30 meter hög bergknalle 400 meter norr om Igelsta gård erbjöd tämligen gott synfält och kunde alternativt användas. Nackdelen med den platsen var att det var för långt till närmsta bostadshus som var Igelsta gård. Den starkt trafikerade järnvägen och Östertälje station innebar också ett minus.
Chefen för lbo S, Lorents Lagerholm beslutade att den lämpligaste platsen var i trakten av Södertälje havsbad och att en barack och ett utkikstorn skulle byggas. Stockholms försvarsområde fick klartecken till detta från Södertälje stads drätselkammare sjätte augusti 1941.
Uppförandet
Att köpa cement var en omständig procedur under kriget. En ansökan skickades först till Nilsson & Luthman som var återförsäljare av Cementas produkter. I ansökan angav hur mycket och vad den skulle användas till. Därefter skickades ansökan vidare till Statens industrikommission som skulle bevilja inköpstillståndet. Med tanke på att försvarsområdesstaben i Stockholm skulle använda materialet till att gjuta grundplintar och väggar till en källare för en barack som skulle användas för försvarsändamål så var det inga problem med tillståndet.
Efter sedvanligt anbudsförfarande var det byggmästare Ingvar Ohlsson från Strandvik som antogs som entreprenör för arbetet. Grunden skulle vara klar på fem dagar och åtta dagar efter att materialet till baracken hade kommit till Södertälje Södra station skulle den vara på plats.
Götene Träindustri levererade en monteringsfärdig byggnad i storleken 5,67 x 8,72 m för tio man till en kostnad av 3 525 kronor. Den transporterades sedan av militären med lastbil från järnvägsstationen till en plats i närheten av Torpa pensionat därifrån materialet forslades upp på berget.
Tornsvalorna
Lottorna som arbetade på Torpaberget kallades i folkmun ”tornsvalor”. De hade som uppgift att observera all flygtrafik. Alla typer av flygplan, även svenska trafikflyg skulle rapporteras in till luftbevakningscentralen i Stockholm.
Lottorna var kvinnor som till vardags lagade mat åt sin karl, skötte sina småbarn eller arbetade på ett kontor mellan nio och fem, men som alltid stod redo att gripa in när det behövdes. De arbetade med luftbevakning under andra världskriget, dygnet runt uppdelat på fyra timmars pass. Lottorna utbildades så att de skulle känna igen olika modeller och nationaliteter på flygplanen. Förutom detta hade de även som uppgift att hålla utkik efter skogsbränder.
Det sägs att man åtminstone någon gång observerades ett ryskt plan från denna luftbevakningsstation.
Efter kriget
Efter kriget gjordes en statlig utredning (1946 års barackutredning) som lämnade förslag till försvarsdepartementet om vad man skulle göra med de baracker som nu blivit övertaliga.
Det var inte bara manskapsbaracker likt denna i Torpa utan även stall, garage och förråd som skulle säljas av.
När det gällde manskapsbaracker byggdes det totalt 350 stycken runt om i landet. Fortifikationsförvaltningen berättar att det totalt byggdes 12 000 baracker av olika slag under kriget. Av dessa såldes ett tusental till Danmark och 1 800 till andra spekulanter. Senare under sommaren 1946 skulle ytterligare 1 500 säljas med företrädesrätt till förenings och friluftslivet med en 50 procentig rabatt. I Stockholm lät kommunens socialkontor t ex några Zigenarfamiljer flytta in i gamla manskapsbaracker.
När det blev allmänt känt att barackerna skulle säljas kunde man bland annat se följande rubriker i kvällstidningarna:
”Friluftare kan nu lättare skaffa sig tak över huvudet”
”Armén slumpar 1.500 baracker”
En förening skulle genom förtur i anbuden kunna få köpa en förläggningsbarack på 55 kvm för 1 500 kronor, prissättningen utgick från försvarets inköpspris med en del avdrag som gjorts för slitage m.m. Livslängden beräknades till 25 år vilket skulle ge en kostnad på 60 kronor per år eller en månadshyra på fem kronor, något som skulle vara överkomligt för de flesta föreningar. För en privat köpare skulle den ovan angivna summan fördubblas.
Anläggningen i Torpa tog Frälsningsarméns scouter över, och där hade man kurser och läger fram till 1958. Därefter tog militären åter över området. Södertäljebon Johan Halvardson berättar att hans far som arbetade på F 18 i Tullinge rev både tornet och baracken i slutet av 1960-talet.
Baracken finns ännu idag kvar fast på en annan plats men med ett helt annat användningsområde, den byggdes nämligen upp igen av Johans far och användes som sommarstuga i Gnesta.
Jag bestämde mig för att under vintern 2016 besöka berget, för att se om några spår fanns kvar efter tornet eller baracken. Det verkar som att det mesta från dessa över 70 år gamla arrangemang är borta. Det som eventuellt lämnats kvar har nu tagits tillbaka av naturen.
Hej.
År 1956-57 var jag som scout med på en cykelhajk och då övernattade vi i baracken vid Torpa. Tornet fanns kvar, men där var en skylt som förbjöd tillträde, och då gjorde vi naturligtvis det. Jag har inga foton själv men vår ledare Enar Skoog tog alltid kort. Han är ju rätt gammal nu men hans yngre bror Inge var alltid med.
Bengt H
Tack så mycket för info Bengt. Jag testar att kontakta honom.