Försvaret av Slussen

Under beredskapsåren var det planerat att en befästningsgrupp bestående av nästan en hel pluton från 81:a cykelskyttekompaniet tillsammans med verkshemvärnet (senare driftvärnet) från kanalverket skulle försvara slussen och ställningarna på Slussholmen. För detta ändamål byggdes ett antal fasta befästningar som en del i kanalförsvaret.

 

Så här var försvarsarrangemangen på den västra sidan av kanalen vid slussen anordnade.

 

Skissen ovan visar skyttevärnen A,B,E,F och H som var utförda som ståvärn tillverkade i trä, helt öppna med förbindelse dem i mellan förutom A och B som saknade förbindelsevärn och skyddsrum.

G och C var Kulsprutevärn murade av sten och betong med förbindelsevärn av 120 cm betongrör som även kunde användas som skyddsrum.

Ett skyddsrum (D) låg i mitten av kulsprutevärnen och var konstruerat av sex stycken betongrör med diameter 180 cm.

Linjerna som som är ifyllda med rött, visar skjutriktningarna från de olika värnen.

Notera också att kanalkontorets verkskyddsrum är inritat.

 

Några rester finns kvar än idag på den parkering som idag tillhör Sjöfartsverket.

 

 

 

 

I en utökad och uppdaterad version av värnen från mitten av 1950-talet skulle den västra sidan ha vara organiserad enligt ritningen här nedanför. Flera av värnen från tidigare har återanvänts.

Anl. nr:	Avsett för:	Anl. nr:	Avsett för:
1	G	13	Skyddsrum i husets källare
2	G	14	G
3	G	15	G
4	KG	16	KG
5	G	17	G
6	KG	18	KSP
7	G	19	Splittersäkert skyddsrum i källare
8	G	20	Skyddsrum i kulvert
9	G	21	SK-12
10	KSP	22	P-hinder väg
11	KSP	23	Splittersäkert skyddsrum
12	G

Skansen skulle utöver en plutonstab på sex personer bemannas av en skyttegrupp med nio st, en kggrupp bestående av fyra man och tre stycken kspgrupper om tolv man, alltså totalt 31 man.

550 meter stormhinder, 35 stycken spanska ryttare och 200 meter förbindelsevärn gick åt.

 

Befästningar på östra sidan om Slussen

 

Dessa skyttevärn bestod av två enkla ståvärn (A och B) byggda i trä helt öppna. Här skulle gevärsskyttar placeras. Skjutriktningarna anges av de tunna röda linjerna.

I mitten av 1950-talet har det blivit en rejäl förstärkning, från att ha varit endast två skyttevärn.

Anl. nr:	Avsett för:	Anl. nr:	Avsett för:
1	KG	10	KG
2	G	11	KSP
3	G	12	SK-6
4	KSP	13	G
5	G	14	G
6	37 mm PVKANON	15	G
7	37 mm vx	16	G
8	G	17	G
9	SK-12	18	G

 

Stormhinder av en sträcka på runt 500 meter med en bredd på 10-15 meter skulle inhänga skansen som skydd. Ett 50-tal spanska ryttare och 300 meter förbindelsevärn gick åt.

 

Plan för förstöring

1942 hade man förberett att vid behov kunna spränga landsvägsbron vid Slussen samt de två paren slussportar. 116 kilo dynamit hade man beräknat att använda för att förstöra landsvägsbron medan det skulle räcka med 32 kg för slussportarna. Försvarsmakten hade avtal med järnhandlarna Nilsson & Luthman om att sprängmedlet skulle förvaras och tillhandahållas av dem. Ansvarigt förband som skulle genomföra detta, var nionde bevakningskompaniet samt tolv man från Södertälje hemvärnsområde.

I samråd med ostkustens marindistrikt gjordes mer detaljerade planer under 1944. Landsvägsbrons bägge klaffar skulle innan förstöring fällas upp och spännas inåt land med kraftig wire. Sedan skulle broarnas ”toppar” sprängas av, vilket skulle resultera i att de föll inåt land, detta för att inte blockera kanalen. På grund av klaffarnas viktminskning skulle motvikten bli så stor att klaffarna inte skulle gå att fälla ner igen. Maskineriet skulle dessutom också förstöras. Resultatet skulle bli ett avbrott på 20 meter.

När det gällde slussportarna så fick de inte sprängas utan att Marinen först gett sitt medgivande. Planen var att den övre infästningen på portarna skulle sprängas av, och därmed förhindra sjöfarten. Eftersom Mälaren som var högre belägen då skulle strömma ut med sitt saltvatten skulle det skapa erosion i kanalen.

Vid den här tiden var det den statliga vattenfallsstyrelsen som var ägare till Södertälje kanal och även svarade för driften av den. Om läget skulle blivit det omvända, alltså att fienden hade förstört slussportarna hade vattenfallsstyrelsen flytande ponton slussportar i beredskap som inom hygglig tid kunde flyttas dit och fungera som en provisorisk sluss.

I fredstid hade man förberett sprängningarna med anpassad mängd sprängmedel och på olika punkter hade man monterat sk. sprängholkar. Sprängmedlet förvarades nu i förråd vid Beateberg (Trångsund?).

Lokalförsvarsförbandets sprängpatruller fick en tre veckor lång sprängutbildning vid Malma hed som sedan kompletterades teoretisk och praktisk utbildning vid broarna i Södertälje. De praktiska övningarna bestod bland annat i att, med kommunens tillstånd sprängfälla träd i skogen för att förbandet på så sätt kunde finslipa sin sprängskicklighet. Övningarna gjordes också tillsammans med Södertäljes hemvärn.

 

Sjöfartsverkets driftvärn

Under åttiotalen vid ordern GIVAKT, alltså när högsta stridsberedskap hade beordrats, skulle personalen vid Södertälje kanalverk (Sjöfartsverkets driftvärn) under ledning av kanalinspektören Nils Jansson med verkställighet inom tre timmar förbereda bortförsel av de fyra drivaxlarna som hörde till slussportarna, sänka reservporten med ponton samt föra bort dreven till slussbrons klaffar. Som en sista utväg så skulle man med hjälp av hemvärnet spränga hela slussmaskineriet. Driftvärnet avvecklades efter försvarsbeslut 04 sommaren 2005.