Tisdagen den andra juni 1942 ägde ännu en stor luftskyddsövning rum i Södertälje. Övningen var planlagd av Luftskyddsinspektionen i samråd med länsstyrelsen. Den var upplagd som ett simulerat bombanfall där de olika enheterna utsattes för kraftig belastning, med syfte att testa luftskyddets effektivitet och för att få reda på eventuella svagheter i organisationen. Övningen skulle även sätta samarbetet på prov mellan hjälpenheter, industriluftskyddet, järnvägsluftskyddet samt hemskyddet, med viss samverkan med hemvärnet. Både överdirektör Jonsson och kapten Skjöld från Luftskyddsinspektionen närvarade.
Förutsättningen för övningen var att krigstillstånd rådde. Flera svenska städer, däribland Göteborg och Stockholm hade utsatts för bombanfall. Ett trettiotal bombplan hade skadat industrierna, järnvägen och stadens centralare delar.
En serie händelser inträffade i mycket snabb takt, som ett exempel fick cementrörsskyddsrummet i Turingelunden sina ingångsöppningar raserade efter ett bombnedslag som fick till följd att åtta personer blev instängda. I ett moln av tårgas försökte gasmaskförsedda mannar från röjningsavdelningen att ta hål på cementväggarna med spett och korpar, för att undsätta de instängda personerna.
Sjukvårdspersonalen på lasarettet arbetade febrilt med att hjälpa skadade och de som blivit utsatta för stridsgaser. På avgasningsavdelningen blev de inkommande patienterna snabbt avklädda för att tvättas och badas, något som uppskattades av vissa som såg en chans att få sig ett härligt bad alldeles gratis. Mitt under övningen så anlände också en ”riktig” patient, en hemvärnsman hade nämligen skadats av ett vådaskott i ena låret som enligt uppgift hade gått av under en ”batalj”.
När det gällde sjukvård fanns också en tillfällig förbandsplats i badinrättningen. Där arbetade provinsialläkarna Rydmark och Norinder tillsammans med en stor mängd sköterskor och sjukvårdare. Allt var väldigt välordnat och det fanns till och med möjlighet att utföra operationer där.
Utvärdering
Under fredagen samma vecka samlades representanter för stadens myndigheter i Tekniska skolan för att utvärdera övningen. Överdirektör Jonsson menade att organisationen i stort sett var lämplig och bra utbyggd, men att den inte klarade provet under övningen på ett nödvändigt sätt.
Vid tidpunkten för den här övningen var luftskyddschefen Ringkvist tämligen ny i sin befattning och hade ännu inte fått möjlighet att lära känna personalen och fått riktigt grepp över verksamheten, som ju var en förutsättning för att det hela skulle fungera utan konflikter. Under övningen fördjupade sig luftskyddschefen för mycket i detaljfrågor, vilket till stor del berodde på brister i luftskyddscentralens tekniska anordningar, som redan hade blivit omoderna, exempelvis drevs telefonanläggningen av batterier, som inte hade någon automatisk laddning, därför gick anläggningen inte att använda då batteriet var urladdat.
Jonsson tyckte också att antalet chefer inom de olika tjänstegrenarna borde minskas. Men att de under övningen haft ett gott grepp om sina uppgifter. Han poängterade också vikten av att det skulle finnas två ställföreträdare, som skulle vara utbildade och övade. Påfrestningarna skulle annars bli för stora på varje chef vid ett långvarigt anfall, dessutom kunde en olyckshändelse inträffa och sätta någon ur spel.
Personalen i allmänna luftskyddet hade inte fått den övning, som de borde haft i den grundläggande utbildningen. Ordonnanstjänsten var dock mycket bra. Kapten Skjöld påpekade att observationsposten på Torekällberget var oskyddad, och hade endast en penna och ritblock som utrustning. Telefonen var belägen 40 meter från observationsplatsen därför blev kortaste tiden att få fram ett meddelande från denna post till ledningscentralen 5 minuter och som längst 20 minuter. Skjöld menar att posten bör flyttas 100-200 meter till pensionat Skogshöjd.
Hemskyddet fick mycket kritik av Jonsson:
”Det duger icke, att ett hemskydd står på sin tomt och tittar på, hur det brinner hos grannen och icke gör något. De måste ingripa, även om det är i huset bredvid”.
Samarbetet mellan allmänna luftskyddet, industrierna, järnvägen och kanalverket hade fungerat bra. Industrierna hade varit väl organiserade.
Jonsson påpekade med hänsyn till stadens läge och att den delades av kanalen i två delar, samt att bebyggelsen till stor del bestod av trähus, att brandväsendet behövde utökas. Inga branddammar hade ännu byggts ut, och han menade att det inte gick att lita på att vattenledningarna skulle hålla vid ett anfall.
”Brandbrunnar eller dammar i vissa delar av staden äro nödvändiga att anordna”.
Överdirektören hoppades att de redan planerade vattenposterna skulle byggas snart, och att möjlighet till att komma åt vattnet i kanalen från flera punkter skulle undersökas.
”Man har föga glädje av motorsprutor, om vattnet tager slut”.
Sjukvården fungerade bra, och skulle inom kort byggas ut med cyckelbårgrupper, där staten skulle leverera bårställ och samaritväskor. ”hoppas, att detta skall bliva en god förstärkning ifråga om transportmöjligheterna”, avslutade Jonsson med.
När det gällde allmänheten så hade man i en kungörelse innan övningen meddelat, att cyklister och andra fordonsförare vid larm omedelbart skulle stanna och parkera sina fordon, så att de inte hindrade trafiken, och alla personer, som vistades utomhus och som inte arbete i luftskyddets tjänst, skulle uppsöka närmaste skyddsrum eller söka skydd i närmaste byggnad. I detta avseende brast det i en del fall. Jonsson menade att det i viss mån berodde på tanklöshet hos allmänheten.
Jonsson påpekade att övningen inte bara var till för själva luftskyddet utan lika mycket för allmänheten, och att den skall lära sig följa de bestämmelser, som är utfärdade. ”Jag skulle vilja hemställa att genom pressen detta inskärpas hos allmänheten”. Detta var nödvändigt, annars skulle det kunna hända stora och onödiga olyckor vid ett hastigt anfall.
Kapten Skjöld tyckte med sina intryck från övningen att röjningstjänsten i högre grad borde ha samarbetat med sjukvårdstjänsten. Som ett exempel berättar han att en röjningsavdelning anlände efter läkarambulansen, och röjningsavdelningen behövde arbeta minst i en timme, innan sjukvården kunde ingripa. Röjningsarbetet försinkades också genom att flera från röjningsavdelningen tog på sig gasmaskerna för sent, när de redan var inne i gasbelagt område, vilket gjorde att tårgas hade kommit in i deras gasmasker.