Utrustning
Den första övningen inom Rönninge hemvärnsområde genomfördes redan i juni 1940 i både Grödinge och Salem. Vid denna första övning hade endast gruppcheferna gevär m/96, som var ihoplånade från civilpersoner. Hemvärnschefen hade utrustats med pistol m/07. Detta betyder inte att övriga var obeväpnade, man hade plockat fram egna skyttegevär, salongsgevär, hagelbössor, älgstudsare och gamla remingtongevär.
Uniformer saknades helt, men alla hade en mycket enkel grå filtmössa med en blågul kokard och en grå armbindel med blå krona på vänster arm. Uppfinningsförmågan var stor då det gällde att avhjälpa bristerna, man använde egna jaktkläder, blåställ, arbetsrockar, stövlar och grova kängor. Många var rustade med egna kikare och kompasser.
Så inträffade en sak som höll på att slå en kil mellan hemvärn och skytte. Från högre ort kom direktiv till skytteföreningarna att skyttar som inte var hemvärnsmän skulle till hemvärnet överlämna sina precisionsvapen som lån under övningar och skarpskjutning. Detta fullföljdes aldrig inom vårt hemvärnsområde. Skyttarnas vapen var ju precisionsvapen, noga inskjutna efter många år, och risk förelåg naturligtvis att riktmedlen kunde skadas vid fältmässiga övningar i skog och mark. För den goda sämjans skull var det nog bäst att detta ej genomdrevs.
På eftersommaren 1940 tilldelades plötsligt vårt hemvärnsområde 120 st gevär m/96 och en massa ammunition som levererades direkt till hemvärnschefens bostad, utan föregående meddelande. Hur skulle man nu förvara allt detta fram till utlämningsdagen, det kunde ju dröja eftersom hemvärnsmännen hade långa vägar att cykla. Vapnen, ammunitionslådorna, kartonger med slutstycken och rengöringsmateriel m.m. måste ju in under tak. Midsommarstången togs ned och kapades i lagom längder, bockades upp i ett stort källarrum varefter vapnen prydligt radades upp.
Vid detta tillfälle tilldelades vi också den första uniformen, en mycket enkel tunn grå linneuniform med blyknappar. Detta betydde att varje man nu hade en uniform av rock och byxa, enkel fältmössa med blågul kokard och armbindel med blå krona. Enkla Iivremmar och en ammunitionsväska av tyg delades också ut så långt lagret räckte.
Detta var ju egentligen vad som nödvändigtvis behövdes för att vi skulle betraktas som militär trupp och vi kände att vi hade tagit ett stort steg mot att vara ett förband istället för ett hoprafsat uppbåd. Hemvärnsmännen skulle dock fortfarande under många år få hålla sig själva med halsduk, vantar, tröja, skjorta, strumpor, kängor och mycket annat.
Det som inte kronan höll fick man tillverka själv, konstigare var det inte. I oktober 1940 biIdades Grödinge hemvärnsförening vars verksamhet var inriktad på att skaffa sådant kronan ej tillhandahöll.
I Salem startade sommaren 1941 så kallade Medborgarfester, vars överskott skulle tillfalla frivilligt försvar. Skyttar, hemvärn och lottor samverkade och verksamheten kom därför att ge ett betydande överskott. Skyttarnas del användes till skjutbanan där ju också hemvärnsmännen skulle skjututbildas. Lottornas del gick till viss del till inköp för hemvärnets utrustning. Den del som tillföll hemvärnet kunde användas till instruktörsarvoden, övningskostnader och andra kostnader som kronan ej bestod. Bl. a. inköptes några militärgrå cyklar och pengar avsattes till en motorcykelfond, som fortfarande (1981 reds. anm.) finns kvar och som nu används delvis för inköp av radioutrustning.
Den utrustning som således skänktes till hemvärnet fick ej tillhöra kronan, den måste förvaltas särskilt. Hemvärnsområdets förtroendenämnd förvaltade gåvorna och gåvomedlen och måste varje år redovisa detta särskilt. För detta tillsatte kommunen också en revisor.
Hösten 1941 startade i Södertälje, under ledning av kretschefen Sten Simonsson och med hjälp av instruktörer från Södertälje FBU, utbildning på kulsprutepistolen m/37 F, Suomimodellen. Det var endast gruppcheferna som utbildades. Efter avslutad utbildning, våren 1942, tilldelades gruppcheferna detta vapen. Det var ett enkelt och bra vapen, träffsäkert och med ett rymligt rakt magasin för 52 patroner.
Plutoncheferna bar fortfarande gevär m/96.
I slutet av 1941 tilldelades vi ett litet antal kulsprutegevär m/21, högst 2 per pluton. Utbildning på detta vapen pågick vinterhalvåret 1941-42 som kvällskurser i Lideby i Salem och i Grödinge församlingshem. Vi konstaterade omgående att utbildningstiden inte räckte till för att lära hemvärnsmännen detta precisionsvapen. Det var med alla sina smådelar ett alldeles för komplicerat vapen. Det var order om att detta automatvapen skulle förvaras centralt på hemvärnsområdets förråd till dess hemvärnsmännen var utbildade.
Det innebar att man efter arbetstidens slut, på kvällstid skulle transportera vapnen på cykelkärror i 10-15 graders kyla och vapnen var då vid framkomsten så nedkylda att de måste tinas på kaminerna. skarpskjutningen vintertid blev också problematisk eftersom vi inte tilldelats s.k. köldolja som erfordrades. Vi klarade oss dock hjälpligt från ”klickar” genom att torrtorka de rörliga delarna och därefter doppa dem i fotogen vilket ju egentligen var förbjudet. Bland hemvärnsmännen blev den allmänna uppfattningen att ”hellre ett gevär som inte klickar och alltid träffar än ett kg som klickar”.
Vi önskade oss ett enklare kg och blev därför glatt överraskade när vi 1942 tilldelades hemvärnets eget kg m/40. Nu blev varje grupp utrustad med ett kg. Det visade sig tyvärr vara behäftat med en del småfel som dock efterhand rättades till. Fördelen med detta vapen var att det var robust och oömt och att det i fält var isärtagbart i endast 4 – 5 delar. Till skillnad mot kg m/21 som i fält skulle tagas isär i ett 20-tal delar och som fordrade 2 särskiIda väskor för reservdelar. Reservdelen och universalnyckeln till kg m/40 fick plats i byxfickan. Vapnets nackdel var bl. a. att det inte var något precisionsvapen. Detta kg fick vi behålla under hela 1940-talet.
Under 1942 fick vi den nya överdragsuniformen av impregnerat kraftigt tyg med ett blått hemvärnsemblem på vänstra ärmen, damasker och hjälm. Blåa kavallerikappor och utrangerade fårskinnspälsar tilldelades också, dock endast till ev. vaktposter i kyla. Det var viktigt att man utrustades med en uniform som var så rymlig att man vintertid kunde ha rejält med kläder under.
Sommartid innebar det ta att uniformen var alldeles för stor och säckig, men det spelade ju mindre roll.
1943 kan jag minnas som det år då varje hemvärnsman var tilldelad vapen med alla tillbehör, gevär m/96 eller kpist m/37 F eller kg m/40, hjälm, infanterispade eller yxa, ammunitionsväska, första förband och identitetsbricka, nya och gamla uniformen, lägermössa, vintermössa (s.k. ryssmössa) och kokkärl.
Kulspruta m/18, vattenkyld och med marklavettage tilldelades oss under 1943 och fördelades med en spruta till spärrförsvaret i Salem och en till spärrförsvaret i Grödinge. Det här var ett vapen som de äldre hemvärnsmännen kände igen och som de skjutit med tidigare. Utbildningen blev därför inget problem. skarpskjutning genomfördes vid HvSS i Vällinge, då ju hemmabanorna icke var lämpade.
Stridsammunition, den skarpa ammunition som hemvärnsmannen i förseglat skick skulle förvara och vid mobilisering bryta, fanns tilldelad varje man i det ögonblick han fick sitt vapen. 80 patroner per gevär och 200 patroner per automatvapen. Dessutom var tilldelningen av skarp ammunition för övningsskjutning mycket generös.
Sambandsutrustningen var synnerligen enkel. Sambandet från hemvärnschef till plutonchef genomfördes per telefon eller med ordonnans. Radio saknades helt. Inom plutonen på grupperingsplatsen ordnades sambandet på fälttelefon med lacktråd och jordspett. Tilldelningen var 2 telefoner per pluton.