Här kommer fortsättningen (se även föregående del I, II och III) om Södertälje hemvärns utveckling under beredskapsåren. Nu är vi inne på slutet av 1940 och början av 1941. Här beskrivs något litet om uppstarten av Södertälje hemvärns Garantförening och försvarsplanerna med spärrförsvaret.
Södertälje hemvärns Garantförening bildas
Hemvärnschefen skrev ett brev i början av december till överstelöjtanten Alf Sandmark som under beredskapsåren var högst ansvarig för hemvärnskretsarna inom Stockholms försvarsområde. Han berättar han egentligen är motvillig till att starta flera nya föreningar men förmodligen ändå skulle bli tvungen att starta en garantförening i Södertälje. Han hade vid den här tiden studerat hur det såg ut i Lidingö, som nyligen startat en liknande förening, och hade dessutom redan klurat på ett antal namn som tilltänkta styrelseledamöter. Själv skulle han och bryggeriets personal sköta arbetet i styrelsen och föreningen, men det var viktigt att uppstarten skedde under offentliga former.
Till denna ”försvarsfest” och första möte, ville han ordna en med en bra föredragshållare som skulle säkra fullt hus. Högst upp på önskelistan var hemvärnets chef, översten Gustaf Petri som varit med att starta hemvärnet eller ”radiomajoren” Arvid Ericsson, som under krigsåren hördes mycket i radion runt om i landet.
En samling planerades i Folkets hus den 13 februari 1941. Alla som var intresserade var välkomna, och överskottet av entréavgiften på 50 öre skulle gå till behövande hemvärnsmän i form av hjälp till anskaffning av utrustning och ammunition. Hemvärnet slapp också, efter beslut av både länsstyrelsen och kommunens drätselkammare att betala nöjesskatt för evenemanget. Denna skatt var något som kommunerna tog ut för tillställningar dit allmänheten hade tillträde mot en avgift. 1963 avskaffades nöjesskatten.
Programmet skulle fyllas av anföranden av borgmästaren Jakob Pettersson och Simonsson själv. Flera av de äldre militärmusikerna i staden hade redan börjat öva för att så småningom ställa sina förmågor till hemvärnets tjänst. Ett par arméfilmer skulle göra programmet fulländat.
Simonsson var motvillig till att söka kommunala medel till hemvärnet, det skulle bara ske under exceptionella förhållanden menade han, men genom att bilda en garantförening kunde kommunen, företag och privatpersoner skänka pengar som sedan kunde ersätta kostnader för hemvärnspersonalen.
När garantföreningen hade bildats i början av 1941 hade den till uppgift att ekonomiskt stödja de enskilda hemvärnsmännen för sådant som inte bekostades av försvarsmakten. Bl. a. skulle föreningen kunna gå in och täcka upp vid förlorad lön. Bekosta hemvärnsmännens försäkringspremier, medlemskap i skytteförening och prenumerationskostnaden av tidningen hemvärnet som utkom med sitt första nummer i januari 1941.
Garantföreningen skulle även se till att alla hemvärnsmän skulle ha möjlighet att köpa personlig materiel såsom kartor och kompasser m.m. Föreningen kunde också rymma instruktörernas lönekostnader och införskaffande av tävlingspriser. Senare, på 1950-talet kom mycket av garantföreningens medel att användas för underhåll av hemvärnsgården på Stockholmsberget.
Sjukvård och förbandsplatser
I slutet av 1940 konstaterade Simonsson i samråd med luftskyddet, att hemvärnet själva skulle ordna transporter av sjuka och sårade hemvärnsmän till sjukhuset eller någon av de två hjälpförbandsplatser som fanns i den västra (skyddsrum i varmbadhuset) respektive östra (skyddsrum i lasarettets källare) delen av staden, som luftskyddet ordnat. Det fanns dessutom en landstormssjukstuga. Luftskyddsområdet var större än själva hemvärnsområdet, och bedömdes därför i krig ha kapacitet även för hemvärnets sårade personal.
Södertäljes rödakorskår ordnade den andra februari 1941 en ljusfest i kyrkan, och de insamlade medlen överlämnades sedan till hemvärnet. För att snabbt transportera skadade från krigsfältet hade nu hemvärnet tre bårkärror som under april månad 1941 skänkts av Södertäljekretsen av Svenska Röda korset. Under perioden januari till maj utbildades dessutom ett tiotal hemvärnsmän som sjukvårdare.
Försvarsplaner
Den 18 december 1940 lämnades Sten Simonsson ett mer utarbetat förslag där indelningen varierade beroende på om landstormens bevakningskompani var inkallat eller inte. Det var dock inledningsvis problematiskt för hemvärnschefen att ha möjlighet att öva bevakningen vid skyddsföremålen, då den uppgiften var tilldelad landstormen, och handlingarna kring hur posterna skulle placeras och agera var hemligstämplade. Tanken var ju att hemvärnet skulle vara på plats innan bevakningskompaniet hunnit mobilisera. Detta löstes senare och i april 1941 inleddes teoretiska övningar i lektionssalen, och praktiska övningar vid skyddsföremålen i bevakningstjänst. Ledare för övningen var chefen för bevakningskompaniet, lstkapten A. Bergh.
Simonsson skriver följande till sina plutonchefer:
”Anmodar Eder att särskilt framhålla det absoluta kravet att post ej inlåter sig i samtal med permitterad militär eller civila anhöriga och bekanta. Givetvis är detta svårt att efterkomma på den plats man är bosatt.”
Han påtalar att landstormsmännen ofta bryter mot detta, och i det läge hemvärnets personal skulle bli larmad och beordrad att bevaka skyddsföremålen, skulle läget vara mycket allvarligt för landet. Därför menade han att hemvärnsmännen från början skulle få inpräntat att fullgöra sin plikt oklanderligt.
Efter att landstormen mobiliserat skulle Södertäljes hemvärnsområde i huvudsak besätta ett antal vägspärrar som tillkommit. Här ingick nu även Tveta och Västertälje som nu stod inför en stundande områdesindelning till Södertälje hemvärn. För skyddet av broarna vid Lotorp och Åleström kunde inga förband avdelas, men man ansåg att dessa lätt kunde rivas och därmed inte hade någon större betydelse.
Ovanstående vägspärrar var innan sommaren 1941 ännu inte iordningställda utan fanns bara ”på pappret”. Platserna hade till viss del rekognocerats av lstkapt. C. Flyborg men en officer från Stockholm skulle utföra detaljrekognoceringen under sommaren, innan de hemvärnsmän som inte hade semester under juni och juli, gruppvis kunde arbeta med förberedelser för spärrar med tillhörande eldställningar, lite beroende på hur mycket material och pengar som skulle avsättas.
